Jag tillhörde vindarna

I Jila Mossaeds nya dikter hotar tystnaden i form av främlingskap och förgängelse. Döden ombeds att komma varsamt. Träden, havet och stenarna är poetens förtrogna. De ger skydd och utgör tysta vittnen till övermaktens framfart med natur och människor. Spirandet utmanar våldets profeter och despoter. En svit tillägnas den fornpersiska gudinnan Anahita, som råder över fruktsamhet och vatten. Hon sänder regn över markerna och får mjölken att rinna till i mödrarnas bröst. När hon äntrar poetens rum blir myten levande verklighet. Arvet från urmödrarna är kroppsligt närvarande och förs vidare till världens alla upproriska döttrar.