Bokförlaget Lejd – förlag

Liv pågår är ett polyfont verk som talar genom 99 röster. Det är en berättelse om vår tid på en plats som omfattar såväl ensliga öar, landsbygd och tätorter, som en stad i förvandling. Roslagen är välkänt omsjungen – men här ryms också skönhetens baksida.

Selene Hellström och Joanna Wåhlin gav sig ut för att fånga in röster från det samtida Roslagen, berättelser om liv som levs här och nu. De mötte människor på torg och stränder, utanför mataffärer, kajparkeringar, bibliotek, på evenemangsdagar och ibland hemma i ett kök. Allt som sades spelades in och skrevs ner ord för ord för att sedan omarbetas till litterär form. Vissa röster dyker upp på flera ställen i fragment och dikter, medan andra är mer renodlade monologer eller dialoger.

I en dokumentärpoetisk framställning växer bilden av ett Roslagen i förändring fram – en skärgård där isen inte längre ligger, där svenskan blandas med andra språk och erfarenheter från hela världen vävs in i berättelserna. Befolkningen blir allt äldre, samtidigt som de unga längtar bort trots att huvudstaden aldrig tett sig så nära.

Kanske kan Liv pågår liknas vid en kör. Sångerna sjungs på platsen där 99 människor valde att berätta.

Joanna Wåhlin är född 1989 och uppvuxen i Roslagen. Hon jobbar som bibliotekarie och skrivpedagog i Norrtälje och är även verksam på litteraturtidskriften Provins. Liv pågår är hennes debut.

Selene Hellström, f. 1974, författare och boende i Roslagen. Hon debuterade 2011 med novellsamlingen Våra händer stickande, kliande och har därefter gett ut två romaner på Bokförlaget Lejd.

I en magnetisk kapitalackumulation exploateras människokroppar. Emil Boss nya diktsamling kretsar kring en ekonomisk rörelse i tiden, där saker pressas samman, avstånden till billig arbetskraft kapas och kostnader dumpas.  Fram träder ett nutida slaveri som leder tankarna bakåt till tiden före arbetarrörelsens landvinningar. Dikten ger röst åt de utsatta migrantarbetarna, som berättar om ovärdiga arbetsförhållanden och rättslöshet. De kompakta och sammanpressade dikterna samspelar med arbetarnas röster i en helhet som även innefattar bildkollage vilka återger arbetsprocesser och kroppar i den systematiska rovdriften på levande människor. 

Efter fyra månader bad jag om att fa° ledigt. Javisst, sa han. Du får två° dagar per månad, men da° måste din fru också° börja jobba. När jag var ledig tog chefen mig till sin villa i Huddinge. Jag målade om fasaden, jag skötte trädgården och serverade gäster på° några fester. När han ville sparka mig böjde jag mig ner och kysste hans skor. Jag bönföll honom för min dotters skull. Hon går i skolan här och vi blir utvisade om jag får sparken. 

I sin diktroman Poetskötsel skildrar Lina Hagelbäck sessioner mellan en psykoterapeut och en patient i ett laddat drama med mörka undertoner. Här gestaltas med lyrisk skärpa och svart humor tillvarons bråddjup och poesins kraft som överlevnadsstrategi och som ett språk för kärlek. 

Är det alls möjligt att förstå° någon annan, sig själv, sin djurlika ensamhet. Att räta på° sig och vika ihop sig i ett och samma andetag, cigarettrök blir kvar, ett levande nej. Vad har man inte hoppats av henne, hur har man inte blivit besviken. 

Med Tradition avslutar Emil Boss sin trilogi vars första del utgjordes av Acceleration (2017) som följdes av Kompression (2023). I de tre konceptuella diktböckerna skildras arbetets villkor på olika sätt: i den första hämtar Boss material från sin egen erfarenhet som anställd i kassalinjen på Systembolaget, och visar hur ett företagslingo med ord som ”ställtider, ledtider, spilltider” disciplinerar den anställde och tömmer arbetet på mening. I Kompression fortsätter granskningen av hur människokroppar exploateras i kapitalackumulationens namn. För att pressa kostnaderna har delar av den svenska arbetsmarknaden systematiskt utnyttjat migranter som arbetar under slavliknande villkor: en verklighet som leder tankarna bakåt till tiden före arbetarrörelsens landvinningar. I Tradition tar Boss därför avstamp i äldre tiders skildringar av byggarbetares verklighet och ställer den mot dagens svenska migrantarbetare, från Ukraina, Ryssland, Uzbekistan, som bygger landet, men ofta blir lurade på lönen.

Systrarna Cathy och Sonja sjunger båda Edith Piafs sånger men bara en av dem blev sångerska. I Alexandria var Cathy den stora stjärnan. Snart ska hon fylla hundra och förväntar sig ett storstilat kalas. Kanske rent av i nattklubbslokalen som stått tom i tjugo år och där hon och hennes man stod för underhållningen. Men lillasysterns svartsjuka sätter käppar i hjulet för firandet. Varför kan inte hon för en gångs skull få sjunga? I bakgrunden bidar den mystiska Mary sin tid. Vad vill hon egentligen? Och varför hade Cathy två män boende hos sig?  I sin nya roman återvänder Jan Henrik Swahn till det kosmopolitiska Alexandria och skildrar en värld där minnen, begär och rivalitet flätas samman. Med lätt hand undersöker han gränserna mellan kärlek och habegär, det förflutnas bojor och nuets tristess.

Vad skulle hon själv vilja uppleva i himmelriket?

De ljuva stunderna, inget annat. En härlig kavalkad av ögonblick som alla har det gemensamt att hon spelar huvudrollen. Det är det som är den djupaste meningen med livet, att se till att man får ihop en berättelse man inte tröttnar på. Hon och Stefos. Luncherna med honom ett stenkast från Kornischen, då de planerade for framtiden. Det efterlängtade bröllopet, följt av framträdanden på en av Kairos exklusivaste nattklubbar. Applåderna när han klev ut på scenen och hon fortfarande stod kvar i kulisserna. Det oförglömliga Alexandria. Den sköna etiopiska prinsessan som förälskade sig i henne och förkrossad insåg att den utlovade lyxsviten i hennes palats skulle förbli tom. Sjökaptenen som försökte enlevera henne. De engelska officerarna som ville bjuda på champagne efter hennes framträdande. Alla ringarna som hon fick på sina fingrar. Och tiden som aldrig räckte till.

I ett bostadshus, någonstans bland alla tätorter, vaknar en av hyresgästerna upp med ett lokalsinne som överskrider tid och rum ... Det är som vanligt. 

Hur säger man det? frågar Robert Ståhl med en text flödande ur sin källa, förgrenad likt ett vatten och spridd bortom flodens utlopp i havet. Och där, i takt med vattenmassornas vågrörelser, förs textens egenton in i lyssnandet som hörs när det svänger om ordens samansättning. 

Lyssna.