Under namnet Den Bestickande Teorin lanserar den västgötske modernhistorikern Göran B. Nilsson i Nytt ljus över Västgötalagen en helt ny syn på lagen och dess tillkomsthistoria. Båda har, alltifrån CJ Schlyters och H S Collins textutgåva 1827 och framåt, enligt författaren, varit föremål för en rad missförstånd och misstolkningar. Den fortfarande vanliga uppfattningen om lagens proveniens grundar sig på tre felaktiga antaganden.

För det första har Yngre Västgötalagen , enligt denna traditionella uppfattning, färdigställts redan under 1290-talet och utgör endast ett ”omredigeringsarbete”, en ”bearbetning” eller ”omarbetning” av den Äldre Västgötalagen. Emot detta synsätt hävdar författaren att Yngre Västgötalagen såväl kvalitativt som kvantitativt var en radikal nyskapelse. Det långvariga lagstiftningsarbetet, troligen under ledningen av lagman och lagkommission, pågick dessutom både före och efter 1305.

För det andra är det ett i historie- och rättshistorieforskningen vedertaget faktum att de s.k. Lydekini excerpter består av utdrag, dels ur Yngre lagen, dels ur andra västgötska lagtexter, vilka i huvudsak är okända och försvunna. Enligt Den Bestickande Teorin är Lydekini excerpter i verkligheten äldre än Yngre Västgötalagen. De innehåller i själva verket anteckningar om lagförslag som framlagts under lagkommissionens arbete. Minnesanteckningarna har troligen nedskrivits av klerken Laurentius. Lydekini excerpter har följaktligen döpts om till Laurentius bok.

För det tredje är den en sedan Schlyters dagar etablerad sanning att den latinska text, som följer efter det juridiska innehållet i handskrift B 59 av Äldre Västgötalagen på Kungliga biblioteket i Stockholm, huvudsakligen är en översättning till latin av Yngre Västgötalagens kyrkobalk. Häremot konstaterar författaren att det rör sig om ett missförstånd. Aktstycket bör istället rubriceras som Latinbalken, eftersom det rör sig om Skarakyrkans mycket självständiga juridiska kanon.

Utifrån dessa nya utgångspunkter presenterar Göran B. Nilsson en spännande framställning av den västgötska lagstiftningens historia från 1296, då Tyrgils Knutsson grep makten i riksstyrelsen, till omkring 1350, då de fortsatta västgötska problemen medförde väsentliga undantag i Magnus Erikssons allmänna landslag.

Under namnet Den Bestickande Teorin lanserar den västgötske modernhistorikern Göran B. Nilsson i Nytt ljus över Västgötalagen en helt ny syn på lagen och dess tillkomsthistoria. Båda har, alltifrån CJ Schlyters och H S Collins textutgåva 1827 och framåt, enligt författaren, varit föremål för en rad missförstånd och misstolkningar. Den fortfarande vanliga uppfattningen om lagens proveniens grundar sig på tre felaktiga antaganden.

För det första har Yngre Västgötalagen , enligt denna traditionella uppfattning, färdigställts redan under 1290-talet och utgör endast ett ”omredigeringsarbete”, en ”bearbetning” eller ”omarbetning” av den Äldre Västgötalagen. Emot detta synsätt hävdar författaren att Yngre Västgötalagen såväl kvalitativt som kvantitativt var en radikal nyskapelse. Det långvariga lagstiftningsarbetet, troligen under ledningen av lagman och lagkommission, pågick dessutom både före och efter 1305.

För det andra är det ett i historie- och rättshistorieforskningen vedertaget faktum att de s.k. Lydekini excerpter består av utdrag, dels ur Yngre lagen, dels ur andra västgötska lagtexter, vilka i huvudsak är okända och försvunna. Enligt Den Bestickande Teorin är Lydekini excerpter i verkligheten äldre än Yngre Västgötalagen. De innehåller i själva verket anteckningar om lagförslag som framlagts under lagkommissionens arbete. Minnesanteckningarna har troligen nedskrivits av klerken Laurentius. Lydekini excerpter har följaktligen döpts om till Laurentius bok.

För det tredje är den en sedan Schlyters dagar etablerad sanning att den latinska text, som följer efter det juridiska innehållet i handskrift B 59 av Äldre Västgötalagen på Kungliga biblioteket i Stockholm, huvudsakligen är en översättning till latin av Yngre Västgötalagens kyrkobalk. Häremot konstaterar författaren att det rör sig om ett missförstånd. Aktstycket bör istället rubriceras som Latinbalken, eftersom det rör sig om Skarakyrkans mycket självständiga juridiska kanon.

Utifrån dessa nya utgångspunkter presenterar Göran B. Nilsson en spännande framställning av den västgötska lagstiftningens historia från 1296, då Tyrgils Knutsson grep makten i riksstyrelsen, till omkring 1350, då de fortsatta västgötska problemen medförde väsentliga undantag i Magnus Erikssons allmänna landslag.

Under namnet Den Bestickande Teorin lanserar den västgötske modernhistorikern Göran B. Nilsson i Nytt ljus över Västgötalagen en helt ny syn på lagen och dess tillkomsthistoria. Båda har, alltifrån CJ Schlyters och H S Collins textutgåva 1827 och framåt, enligt författaren, varit föremål för en rad missförstånd och misstolkningar. Den fortfarande vanliga uppfattningen om lagens proveniens grundar sig på tre felaktiga antaganden.

För det första har Yngre Västgötalagen , enligt denna traditionella uppfattning, färdigställts redan under 1290-talet och utgör endast ett ”omredigeringsarbete”, en ”bearbetning” eller ”omarbetning” av den Äldre Västgötalagen. Emot detta synsätt hävdar författaren att Yngre Västgötalagen såväl kvalitativt som kvantitativt var en radikal nyskapelse. Det långvariga lagstiftningsarbetet, troligen under ledningen av lagman och lagkommission, pågick dessutom både före och efter 1305.

För det andra är det ett i historie- och rättshistorieforskningen vedertaget faktum att de s.k. Lydekini excerpter består av utdrag, dels ur Yngre lagen, dels ur andra västgötska lagtexter, vilka i huvudsak är okända och försvunna. Enligt Den Bestickande Teorin är Lydekini excerpter i verkligheten äldre än Yngre Västgötalagen. De innehåller i själva verket anteckningar om lagförslag som framlagts under lagkommissionens arbete. Minnesanteckningarna har troligen nedskrivits av klerken Laurentius. Lydekini excerpter har följaktligen döpts om till Laurentius bok.

För det tredje är den en sedan Schlyters dagar etablerad sanning att den latinska text, som följer efter det juridiska innehållet i handskrift B 59 av Äldre Västgötalagen på Kungliga biblioteket i Stockholm, huvudsakligen är en översättning till latin av Yngre Västgötalagens kyrkobalk. Häremot konstaterar författaren att det rör sig om ett missförstånd. Aktstycket bör istället rubriceras som Latinbalken, eftersom det rör sig om Skarakyrkans mycket självständiga juridiska kanon.

Utifrån dessa nya utgångspunkter presenterar Göran B. Nilsson en spännande framställning av den västgötska lagstiftningens historia från 1296, då Tyrgils Knutsson grep makten i riksstyrelsen, till omkring 1350, då de fortsatta västgötska problemen medförde väsentliga undantag i Magnus Erikssons allmänna landslag.