Under senare år har de högsta domstolarna i Norden i ett antal uppmärksammade avgöranden åsidosatt lagar, som stått i strid med respektive lands grundlag eller med EKMR. En omdebatterad fråga är om domstolarna har gått för långt – eller om de har väntat för länge med att ta på sig denna uppgift.

I denna bok sätts de nordiska domarnas uppgift att kritiskt granska lagars förenlighet med konstitutionella normer in i sitt historiska sammanhang. Med hjälp av en komparativ rättshistorisk metod analyseras domstolarnas förhållande till de andra båda statsmakterna och grundlagarnas förhållande till lagar och andra typer av normer. Analysen tar sin utgångspunkt i de konstitutionella förändringar som ägde rum i Norden år 1809, 1814 och 1849.

Domarnas uppgift att granska att lagar och andra föreskrifter stämmer med konstitutionella normer sammanfattas under begreppet konstitutionellt kritiskt dömande. I fokus står hur domarnas attityder till denna uppgift har förändrats under de senaste två århundradena.

De argument som nu stödjer ett konstitutionellt kritiskt dömande har förts fram i den rättsliga diskussionen i alla de nordiska länderna sedan tidigt 1800-tal. Argumentens genomslag har dock varierat stort mellan de olika länderna och mellan olika tidsperioder. När nu konsti­tutionella normer inte tolkas bara av den nationella lagstiftaren utan även av internationella organ, har domarna kommit i en ny position: Det är i domstolarna som de konstitutionella normerna förverkligas och ges sitt konkreta innehåll.

Under senare år har de högsta domstolarna i Norden i ett antal uppmärksammade avgöranden åsidosatt lagar, som stått i strid med respektive lands grundlag eller med EKMR. En omdebatterad fråga är om domstolarna har gått för långt – eller om de har väntat för länge med att ta på sig denna uppgift.

I denna bok sätts de nordiska domarnas uppgift att kritiskt granska lagars förenlighet med konstitutionella normer in i sitt historiska sammanhang. Med hjälp av en komparativ rättshistorisk metod analyseras domstolarnas förhållande till de andra båda statsmakterna och grundlagarnas förhållande till lagar och andra typer av normer. Analysen tar sin utgångspunkt i de konstitutionella förändringar som ägde rum i Norden år 1809, 1814 och 1849.

Domarnas uppgift att granska att lagar och andra föreskrifter stämmer med konstitutionella normer sammanfattas under begreppet konstitutionellt kritiskt dömande. I fokus står hur domarnas attityder till denna uppgift har förändrats under de senaste två århundradena.

De argument som nu stödjer ett konstitutionellt kritiskt dömande har förts fram i den rättsliga diskussionen i alla de nordiska länderna sedan tidigt 1800-tal. Argumentens genomslag har dock varierat stort mellan de olika länderna och mellan olika tidsperioder. När nu konsti­tutionella normer inte tolkas bara av den nationella lagstiftaren utan även av internationella organ, har domarna kommit i en ny position: Det är i domstolarna som de konstitutionella normerna förverkligas och ges sitt konkreta innehåll.

Under senare år har de högsta domstolarna i Norden i ett antal uppmärksammade avgöranden åsidosatt lagar, som stått i strid med respektive lands grundlag eller med EKMR. En omdebatterad fråga är om domstolarna har gått för långt – eller om de har väntat för länge med att ta på sig denna uppgift.

I denna bok sätts de nordiska domarnas uppgift att kritiskt granska lagars förenlighet med konstitutionella normer in i sitt historiska sammanhang. Med hjälp av en komparativ rättshistorisk metod analyseras domstolarnas förhållande till de andra båda statsmakterna och grundlagarnas förhållande till lagar och andra typer av normer. Analysen tar sin utgångspunkt i de konstitutionella förändringar som ägde rum i Norden år 1809, 1814 och 1849.

Domarnas uppgift att granska att lagar och andra föreskrifter stämmer med konstitutionella normer sammanfattas under begreppet konstitutionellt kritiskt dömande. I fokus står hur domarnas attityder till denna uppgift har förändrats under de senaste två århundradena.

De argument som nu stödjer ett konstitutionellt kritiskt dömande har förts fram i den rättsliga diskussionen i alla de nordiska länderna sedan tidigt 1800-tal. Argumentens genomslag har dock varierat stort mellan de olika länderna och mellan olika tidsperioder. När nu konsti­tutionella normer inte tolkas bara av den nationella lagstiftaren utan även av internationella organ, har domarna kommit i en ny position: Det är i domstolarna som de konstitutionella normerna förverkligas och ges sitt konkreta innehåll.