Rättshistoriskt bibliotek – serie

Ordet ”testamente” förekom för första gången i svenska sammanhang vid mitten av 1100-talet. Under medeltiden användes testamenten huvudsakligen för gåvor till kyrkan, men under 1600-talet förändrades tillämpningen. Upprättandet av ett testamente blev istället, på samma sätt som idag, en möjlighet för den enskilde att själv bestämma över fördelningen av den egna egendomen vid ett framtida arvskifte. Användningen av testamenten ökade kraftigt i Sverige under andra hälften av 1600-talet. Det var framför allt adeln som använde institutet som en rättslig strategi för att hålla samman förmögenheten inom familjen. Ett problem i sammanhanget var dock att testamentsinstitutet var föga reglerat i de medeltida lagarna. Detta, i kombination med en markant ökning av testamentsmål, medförde stora problem för rättsväsendet under stormaktstiden.

Hur gick domstolarna till väga för att lösa de uppkomna tvisterna och fylla luckorna i de gamla knapphändigt skrivna lagarna? I föreliggande avhandling undersöker författaren hur Svea hovrätt, den äldsta av de svenska hovrätterna, hanterade testamentstvister under perioden 1640-1690. I fokus för undersökningen, som huvudsakligen bygger på källmaterial från hovrättens dömande verksamhet, står hovrättens rättsbildande funktion. Vilka rättskällor och vilka rättsliga argument använde sig rättens ledamöter och de rättssökande parterna av för att motivera rätten att testamentera, trots avsaknaden av lagar på området?

Elsa Trolle Önnerfors är verksam som forskare och lärare vid Juridiska fakulteten, Lunds universitet. Boken är en reviderad version av hennes doktorsavhandling från 2010.

Under senare år har de högsta domstolarna i Norden i ett antal uppmärksammade avgöranden åsidosatt lagar, som stått i strid med respektive lands grundlag eller med EKMR. En omdebatterad fråga är om domstolarna har gått för långt – eller om de har väntat för länge med att ta på sig denna uppgift.

I denna bok sätts de nordiska domarnas uppgift att kritiskt granska lagars förenlighet med konstitutionella normer in i sitt historiska sammanhang. Med hjälp av en komparativ rättshistorisk metod analyseras domstolarnas förhållande till de andra båda statsmakterna och grundlagarnas förhållande till lagar och andra typer av normer. Analysen tar sin utgångspunkt i de konstitutionella förändringar som ägde rum i Norden år 1809, 1814 och 1849.

Domarnas uppgift att granska att lagar och andra föreskrifter stämmer med konstitutionella normer sammanfattas under begreppet konstitutionellt kritiskt dömande. I fokus står hur domarnas attityder till denna uppgift har förändrats under de senaste två århundradena.

De argument som nu stödjer ett konstitutionellt kritiskt dömande har förts fram i den rättsliga diskussionen i alla de nordiska länderna sedan tidigt 1800-tal. Argumentens genomslag har dock varierat stort mellan de olika länderna och mellan olika tidsperioder. När nu konsti­tutionella normer inte tolkas bara av den nationella lagstiftaren utan även av internationella organ, har domarna kommit i en ny position: Det är i domstolarna som de konstitutionella normerna förverkligas och ges sitt konkreta innehåll.

Principen om jura novit curia (domstolen känner rätten) är en sedan länge accepterad princip i svensk rätt. Den anses idag inne­bära att domstolen skall grunda sin dom på gällande rätt. Få begrepp torde vara av större betydelse för svenska juristers arbetssätt och självförståelse än gällande rätt. Utredningen och fastställandet av den gällande rätten bildar navet i all juridisk verksamhet, eftersom den utgör målet för juristens kunskapssökande. Trots den centrala plats som begreppet intar i den juridiska metodläran är dess innebörd och betydelse för den svenska juristrollen svårfångad. En fördjupad förståelse av begreppet gällande rätt förutsätter en rättshistorisk under­sök­ning av drivkrafterna bakom begreppets uppkomst och utveckling, då det har sina rötter i det tidiga 1800-talets rättspositivism. Med principen om jura novit curia som replipunkt belyses i denna bok den rättshistoriska process som ledde till att begreppet gällande rätt fick sin centrala roll i den svenska juridiska metodläran.

Adam Croon är verksam som forskare och lärare i rättshistoria. Boken är hans doktorsavhandling.

För 500 år sedan var bostadsbristen i Stockholm omfattande. I jämförelse med dagens befolkningsmängd var invånarantalet i Gamla stan dubbelt så stort. Trots att Stockholm ofta hemsöktes av pestepidemier, som skördade många människoliv, fylldes staden snabbt med nya invånare. Stockholm befann sig nämligen i en expansionsfas och drog till sig många nya hantverkare och köpmän. Den enda möjligheten för de nyinflyttade att få en bostad var att gifta sig med en borgarkvinna. Genom giftermålet hamnade kvinnan i en unik rättslig position, som tillät henne att bedriva affärer och förfoga över hushållets fasta och lösa egendom. I sin studie undersöker författaren dynamiken mellan handelsprivilegier, arvssystem och bostadssituation. I fokus för undersökningen står frågan om den medeltida svenska stadsrättens strikta regler om rätten till fast egendom. Författaren ägnar särskilt intresse åt att studera kvinnornas möjligheter att äga och förvalta fast egendom. Gabriela Bjarne Larsson är docent i historia vid Stockholms universitet.