Det är en färgsprakande konstbok från det dramatiska Lofoten. Bilder av en konstnär lika färgsprakande som det landskap hon målar. Förord: Staffan Söderblom Efterord: Lars Nygren Lyrik: Steinar Friis Första gången Else-Maj Johansson målade ett lofotskt var 1957, en bild från Svolvær, valfångsthamn, centralorten i Vestfjorden, ungefär halvvägs mellan Narvik och Lofotodden. Det är ett ungdomsverk, av en tjugotvååring, nyss anländ, i sig en fin bild. Och den är intressant som dokumentation av ett första möte med detta nordliga landskap. Målningen visar ett gytter av hus och rorbuer, sammanträngda på typiskt vis, en brokighet av gavlar och tak. Rönnbärsträden invid husen är röda, höstfärgade. Där finns båtar, torkställningar för fisk, ledningsstolpar, allt trängs i bildens branta perspektiv - ett karakteristiskt fiskeläge som de ter sig inte bara längs norska kusten. Men två saker saknas nästan helt på bilden: havet och fjällen, det som mer än något annat konstituerar Lofoten. Vattnet som syns på bilden är ett trångt sund bara, nästan som en kanal, och fjällen som tar vid där samhället upphör är knappt ens antydda. Kanske var det helt enkelt alltför stort, fjällväggen och havsvidden, alltför överväldigande för henne som nyss kommit dit att ge sig i kast med - alltför omänskligt rent av. Hennes första lofotbild. Därefter har hon ägnat lång tid åt att studera och måla just detta: haven, fjällen. Ur inledningen av Staffan Söderbloms förord. Mitt Lofoten innehåller ett stort antal bilder som spänner över decennier av Else-Maj Johansson konstnärsliv på Lofoten. Landskap, havet men också bilder som visar myter, det lofotska livet.
