”Farlig i grupp” stod det i barnhemmets bedömning av Popp. Han hade kommit dit från en barnpsykiatrisk klinik, där han bältats och tvångsmedicinerats, och han skickades därifrån till ett fosterhem där han misshandlades, förnedrades och utsattes för fosterfaderns pedofila övergrepp. Det var efter de erfarenheterna han skulle börja i skolan. Där blev han måltavla för grov mobbning och hånades som ”tattarunge” och ”horunge”. I mobben fanns också skolans lärarkollegium representerat. Slutligen slängdes han ut, med kunskaper motsvarande en fjärdeklassares. Alice slet som ett djur för att hålla ihop sin familj. Men av myndigheterna stämplades hon med tidens medicinska jargong: som ”astenisk”, ”debil”, ”insufficient”, ”indolent”, ”kverulatorisk” och ”omdömeslös”. Helt utan grund sattes hennes sexuella vandel i fråga. Vid 36 års ålder steriliserades hon. Sannolikt som en följd av myndigheternas utpressning. Först i vuxen ålder återerövrade Popp sin självkänsla och en form av frihet. Det kunde bara ske utanför samhället, utanför lagen. Popps och Alice historia speglar flera mörka stråk i den svenska samtidshistorien: den moderna socialpolitikens baksida och misslyckanden, rasbiologi och steriliseringskampanjer, en kraftlös bostadspolitik, samhällets oförmåga att hantera sociala och ekonomiska orättvisor, överhetens månghundraåriga förföljelse av resandefolket. Den här boken är ett led i Popps kamp för upprättelse. För honom och för hans mamma. Men den är skriven med en betydligt större grupp människor i tankarna: alla de som samhället vanvårdat på barnhem och i fosterhem, på kliniker och institutioner och alla de som aldrig släppts in i den samhällsgemenskap som majoriteten tar för självklar. Förhoppningen är att boken i någon mån ska kunna bidra också till deras upprättelse. Och till att deras erfarenheter inte ska upprepas. Boken är resultatet av ett samarbete mellan Jan Popp och Magnus Berg, docent i etnologi vid Göteborgs universitet.

”Farlig i grupp” stod det i barnhemmets bedömning av Popp. Han hade kommit dit från en barnpsykiatrisk klinik, där han bältats och tvångsmedicinerats, och han skickades därifrån till ett fosterhem där han misshandlades, förnedrades och utsattes för fosterfaderns pedofila övergrepp. Det var efter de erfarenheterna han skulle börja i skolan. Där blev han måltavla för grov mobbning och hånades som ”tattarunge” och ”horunge”. I mobben fanns också skolans lärarkollegium representerat. Slutligen slängdes han ut, med kunskaper motsvarande en fjärdeklassares. Alice slet som ett djur för att hålla ihop sin familj. Men av myndigheterna stämplades hon med tidens medicinska jargong: som ”astenisk”, ”debil”, ”insufficient”, ”indolent”, ”kverulatorisk” och ”omdömeslös”. Helt utan grund sattes hennes sexuella vandel i fråga. Vid 36 års ålder steriliserades hon. Sannolikt som en följd av myndigheternas utpressning. Först i vuxen ålder återerövrade Popp sin självkänsla och en form av frihet. Det kunde bara ske utanför samhället, utanför lagen. Popps och Alice historia speglar flera mörka stråk i den svenska samtidshistorien: den moderna socialpolitikens baksida och misslyckanden, rasbiologi och steriliseringskampanjer, en kraftlös bostadspolitik, samhällets oförmåga att hantera sociala och ekonomiska orättvisor, överhetens månghundraåriga förföljelse av resandefolket. Den här boken är ett led i Popps kamp för upprättelse. För honom och för hans mamma. Men den är skriven med en betydligt större grupp människor i tankarna: alla de som samhället vanvårdat på barnhem och i fosterhem, på kliniker och institutioner och alla de som aldrig släppts in i den samhällsgemenskap som majoriteten tar för självklar. Förhoppningen är att boken i någon mån ska kunna bidra också till deras upprättelse. Och till att deras erfarenheter inte ska upprepas. Boken är resultatet av ett samarbete mellan Jan Popp och Magnus Berg, docent i etnologi vid Göteborgs universitet.

”Farlig i grupp” stod det i barnhemmets bedömning av Popp. Han hade kommit dit från en barnpsykiatrisk klinik, där han bältats och tvångsmedicinerats, och han skickades därifrån till ett fosterhem där han misshandlades, förnedrades och utsattes för fosterfaderns pedofila övergrepp. Det var efter de erfarenheterna han skulle börja i skolan. Där blev han måltavla för grov mobbning och hånades som ”tattarunge” och ”horunge”. I mobben fanns också skolans lärarkollegium representerat. Slutligen slängdes han ut, med kunskaper motsvarande en fjärdeklassares. Alice slet som ett djur för att hålla ihop sin familj. Men av myndigheterna stämplades hon med tidens medicinska jargong: som ”astenisk”, ”debil”, ”insufficient”, ”indolent”, ”kverulatorisk” och ”omdömeslös”. Helt utan grund sattes hennes sexuella vandel i fråga. Vid 36 års ålder steriliserades hon. Sannolikt som en följd av myndigheternas utpressning. Först i vuxen ålder återerövrade Popp sin självkänsla och en form av frihet. Det kunde bara ske utanför samhället, utanför lagen. Popps och Alice historia speglar flera mörka stråk i den svenska samtidshistorien: den moderna socialpolitikens baksida och misslyckanden, rasbiologi och steriliseringskampanjer, en kraftlös bostadspolitik, samhällets oförmåga att hantera sociala och ekonomiska orättvisor, överhetens månghundraåriga förföljelse av resandefolket. Den här boken är ett led i Popps kamp för upprättelse. För honom och för hans mamma. Men den är skriven med en betydligt större grupp människor i tankarna: alla de som samhället vanvårdat på barnhem och i fosterhem, på kliniker och institutioner och alla de som aldrig släppts in i den samhällsgemenskap som majoriteten tar för självklar. Förhoppningen är att boken i någon mån ska kunna bidra också till deras upprättelse. Och till att deras erfarenheter inte ska upprepas. Boken är resultatet av ett samarbete mellan Jan Popp och Magnus Berg, docent i etnologi vid Göteborgs universitet.