Jag har sett människor stympas till oigenkännlighet och hört dem vråla som vettskrämda djur, där de överhöljda av brinnande fosfor rusat några steg framåt och sanslösa fallit till marken. Jag har sett armar, ben och huvuden kringströdda bland rykande ruiner. Jag har sett barfota ungar gråtande i vinterns snö och kyla söka sina föräldrar under spillrorna. Jag har själv varit levande begravd i mer än två och en halv timmes tid.

Han var där. Upplevde hur mellankrigstidens Tyskland och Weimarrepublik efterträddes av den nazistiska diktaturen och ett nytt världskrig. Och han skrev ned det han iakttog. Skådespelaren GÖSTA RICHTER (1897-1973) utbildade sig på The American Academy Of Dramatic Art i New York och medverkade i stumfilmer, spåddes en lysande framtid inom film och teater. Men Richter valde en annan väg. I slutet av tjugotalet bosatte han sig i Berlin och stannade där till hösten 1944. Han var engagerad vid English Playhouse och startade en egen skandinavisk teater. De sista åren i Tyskland ingick han i ensemblen vid den stora, etablerade Rose-Theater.

Författaren PONTUS BRANDSTEDT med fil.mag. i historia och drama-teater-film har fått tillgång till Richters hittills opublicerade manuskript om tiden i Tyskland. Brandstedt återger manuskriptet, som skrevs 1944, kommenterar, tolkar och klargör den historiska kontexten. Det är en unik skildring på många sätt, av livet som skådespelare i Tyskland och hur samhället förändrades efter Hitlers maktövertagande. Richter upplevde kriget, bombningarna av Berlin och förföljelserna av judar, och hörde om det som bara omviskades: Holocaust.

Men boken berättar mer än så. Om Gösta Richters vägval. Han spelade huvudrollen i den antisemitiska svenska filmen Panik och arbetade under en tid för den nazistiska propagandaradion som sändes till Sverige, Königsbergsradion. Väl hemma i Sverige var han persona non grata. I en uppmärksammad rättegång mot påståenden i pressen försökte han rentvå sitt rykte och bevisa att han inte varit nazist.

Historikern Niclas Sennerteg, specialiserad på andra världskriget, bidrar med ett initierat förord.

Jag har sett människor stympas till oigenkännlighet och hört dem vråla som vettskrämda djur, där de överhöljda av brinnande fosfor rusat några steg framåt och sanslösa fallit till marken. Jag har sett armar, ben och huvuden kringströdda bland rykande ruiner. Jag har sett barfota ungar gråtande i vinterns snö och kyla söka sina föräldrar under spillrorna. Jag har själv varit levande begravd i mer än två och en halv timmes tid.

Han var där. Upplevde hur mellankrigstidens Tyskland och Weimarrepublik efterträddes av den nazistiska diktaturen och ett nytt världskrig. Och han skrev ned det han iakttog. Skådespelaren GÖSTA RICHTER (1897-1973) utbildade sig på The American Academy Of Dramatic Art i New York och medverkade i stumfilmer, spåddes en lysande framtid inom film och teater. Men Richter valde en annan väg. I slutet av tjugotalet bosatte han sig i Berlin och stannade där till hösten 1944. Han var engagerad vid English Playhouse och startade en egen skandinavisk teater. De sista åren i Tyskland ingick han i ensemblen vid den stora, etablerade Rose-Theater.

Författaren PONTUS BRANDSTEDT med fil.mag. i historia och drama-teater-film har fått tillgång till Richters hittills opublicerade manuskript om tiden i Tyskland. Brandstedt återger manuskriptet, som skrevs 1944, kommenterar, tolkar och klargör den historiska kontexten. Det är en unik skildring på många sätt, av livet som skådespelare i Tyskland och hur samhället förändrades efter Hitlers maktövertagande. Richter upplevde kriget, bombningarna av Berlin och förföljelserna av judar, och hörde om det som bara omviskades: Holocaust.

Men boken berättar mer än så. Om Gösta Richters vägval. Han spelade huvudrollen i den antisemitiska svenska filmen Panik och arbetade under en tid för den nazistiska propagandaradion som sändes till Sverige, Königsbergsradion. Väl hemma i Sverige var han persona non grata. I en uppmärksammad rättegång mot påståenden i pressen försökte han rentvå sitt rykte och bevisa att han inte varit nazist.

Historikern Niclas Sennerteg, specialiserad på andra världskriget, bidrar med ett initierat förord.

Jag har sett människor stympas till oigenkännlighet och hört dem vråla som vettskrämda djur, där de överhöljda av brinnande fosfor rusat några steg framåt och sanslösa fallit till marken. Jag har sett armar, ben och huvuden kringströdda bland rykande ruiner. Jag har sett barfota ungar gråtande i vinterns snö och kyla söka sina föräldrar under spillrorna. Jag har själv varit levande begravd i mer än två och en halv timmes tid.

Han var där. Upplevde hur mellankrigstidens Tyskland och Weimarrepublik efterträddes av den nazistiska diktaturen och ett nytt världskrig. Och han skrev ned det han iakttog. Skådespelaren GÖSTA RICHTER (1897-1973) utbildade sig på The American Academy Of Dramatic Art i New York och medverkade i stumfilmer, spåddes en lysande framtid inom film och teater. Men Richter valde en annan väg. I slutet av tjugotalet bosatte han sig i Berlin och stannade där till hösten 1944. Han var engagerad vid English Playhouse och startade en egen skandinavisk teater. De sista åren i Tyskland ingick han i ensemblen vid den stora, etablerade Rose-Theater.

Författaren PONTUS BRANDSTEDT med fil.mag. i historia och drama-teater-film har fått tillgång till Richters hittills opublicerade manuskript om tiden i Tyskland. Brandstedt återger manuskriptet, som skrevs 1944, kommenterar, tolkar och klargör den historiska kontexten. Det är en unik skildring på många sätt, av livet som skådespelare i Tyskland och hur samhället förändrades efter Hitlers maktövertagande. Richter upplevde kriget, bombningarna av Berlin och förföljelserna av judar, och hörde om det som bara omviskades: Holocaust.

Men boken berättar mer än så. Om Gösta Richters vägval. Han spelade huvudrollen i den antisemitiska svenska filmen Panik och arbetade under en tid för den nazistiska propagandaradion som sändes till Sverige, Königsbergsradion. Väl hemma i Sverige var han persona non grata. I en uppmärksammad rättegång mot påståenden i pressen försökte han rentvå sitt rykte och bevisa att han inte varit nazist.

Historikern Niclas Sennerteg, specialiserad på andra världskriget, bidrar med ett initierat förord.