Missionverksamhet innebär i bästa fall att människor möts och nya världar öppnas. I Den goda viljan står möten mellan religioner och kulturer i fokus – mellan kristna och muslimer, samer och svenskar och kvinnor med olika bakgrund. Men hur jämlika var dessa möten? Kom 1900-talets koloniala tänkande att prägla den kristna missionens verksamhet? Solidaritet och kontroll gick ofta hand i hand och kanske skedde samvaron mer på den enes villkor?

Historikern Catarina Lundström utgår från organisationen Kvinnliga Missions Arbetare i sin studie av mötet mellan ”vi” och ”dom”. Från 1894 till 2004 ägnade sig KMA åt socialt arbete över hela världen, bland annat i Tunisien och den jämtländska fjällvärlden. Genom att belysa aktiviteterna vid ett ålderdomshem för samer i västra Jämtland och en verksamhet med kvinnor och barn i tunisiska Bizerte låter författaren oss följa missionärernas arbete.

Skillnaderna och olikheterna lockade och inspirerade missionens kvinnor, uppdelningen i ”vi” och ”dom” rubbades ibland och vänskapsband knöts för livet. Men motsättningar och intressekonflikter fanns också. Hade det betydelse att missionärerna var kvinnor? Gjorde deras arbete någon skillnad och vad kan vi lära oss av dessa möten idag?

Missionverksamhet innebär i bästa fall att människor möts och nya världar öppnas. I Den goda viljan står möten mellan religioner och kulturer i fokus – mellan kristna och muslimer, samer och svenskar och kvinnor med olika bakgrund. Men hur jämlika var dessa möten? Kom 1900-talets koloniala tänkande att prägla den kristna missionens verksamhet? Solidaritet och kontroll gick ofta hand i hand och kanske skedde samvaron mer på den enes villkor?

Historikern Catarina Lundström utgår från organisationen Kvinnliga Missions Arbetare i sin studie av mötet mellan ”vi” och ”dom”. Från 1894 till 2004 ägnade sig KMA åt socialt arbete över hela världen, bland annat i Tunisien och den jämtländska fjällvärlden. Genom att belysa aktiviteterna vid ett ålderdomshem för samer i västra Jämtland och en verksamhet med kvinnor och barn i tunisiska Bizerte låter författaren oss följa missionärernas arbete.

Skillnaderna och olikheterna lockade och inspirerade missionens kvinnor, uppdelningen i ”vi” och ”dom” rubbades ibland och vänskapsband knöts för livet. Men motsättningar och intressekonflikter fanns också. Hade det betydelse att missionärerna var kvinnor? Gjorde deras arbete någon skillnad och vad kan vi lära oss av dessa möten idag?

Missionverksamhet innebär i bästa fall att människor möts och nya världar öppnas. I Den goda viljan står möten mellan religioner och kulturer i fokus – mellan kristna och muslimer, samer och svenskar och kvinnor med olika bakgrund. Men hur jämlika var dessa möten? Kom 1900-talets koloniala tänkande att prägla den kristna missionens verksamhet? Solidaritet och kontroll gick ofta hand i hand och kanske skedde samvaron mer på den enes villkor?

Historikern Catarina Lundström utgår från organisationen Kvinnliga Missions Arbetare i sin studie av mötet mellan ”vi” och ”dom”. Från 1894 till 2004 ägnade sig KMA åt socialt arbete över hela världen, bland annat i Tunisien och den jämtländska fjällvärlden. Genom att belysa aktiviteterna vid ett ålderdomshem för samer i västra Jämtland och en verksamhet med kvinnor och barn i tunisiska Bizerte låter författaren oss följa missionärernas arbete.

Skillnaderna och olikheterna lockade och inspirerade missionens kvinnor, uppdelningen i ”vi” och ”dom” rubbades ibland och vänskapsband knöts för livet. Men motsättningar och intressekonflikter fanns också. Hade det betydelse att missionärerna var kvinnor? Gjorde deras arbete någon skillnad och vad kan vi lära oss av dessa möten idag?