Genom snön

»I mina ögon är Sjalamov 1900-talets största författare. De skenbart enkla berättelserna når i själva verket Dostojevskijs höjder, så mycket finns förborgat i dem.« Svetlana Aleksijevitj

Författaren Varlam Sjalamov greps under den stora terrorn i Moskva 1937 och skickades till guldgruvorna och skogsavverkningarna i Kolyma, en av jordens kallaste och kargaste platser. Efter sjutton år i olika läger frigavs han och lovade sig själv att inte glömma. I dag betraktas hans verk som den sannskyldigaste skildringen av den sovjetiska lägervärlden.

Med specialskriven essä av Sergej Lebedev. Översättning Ola Wallin.

VARLAM SJALAMOV, rysk författare och poet (1907-82). Greps första gången 1929, andra gången 1937, skickades till arbetslägren som fått namn efter floden Kolyma i nordöstra Sibirien. Återvände efter Stalins död och fick småningom tillstånd att bosätta sig i Moskva, där han blev verksam som journalist och författare. Allvarligt sjuk, blind och mentalt nedbruten avled han inlåst på en psykiatrisk klinik 1982.

Ur Sergej Lebedevs essä:

»Kolyma är oupplösligt förbundet med hatets, avundens och girighetens uråldriga metall - guldet. Sovjetmakten hade redan konfiskerat kyrkans rikedomar, öppnat kommissions­affärer för att sälja dem, men guldet - som behövdes för att finansiera industrialiseringen, köpa utrustning, råvaror, teknologi - guldet, hårdvalutan, rådde det fortfarande brist på. Därför bildades 1931 trusten Dalstroj, som lydde direkt under kommunistpartiets Centralkommitté och blev en NKVD-stat i staten. Dalstroj växte snabbt till ett megaläger, lägrens läger. Med några sällsynta undantag hade inte ens sovjetmakten några myndigheter på trustens territorium, och all dokumentation var hemlig. Dalstroj bara växte och växte, lade nya områden under sig. I början var det stort som Sverige till ytan - i slutet fem gånger större. Den geografiska isoleringen, lägrets totala dominans över hela regionen gjorde Kolyma till den perfekta brottsplatsen, där det inte fanns några utomstående vittnen och endast den dödade kunde resa sig, återuppstå och berätta.« 

Kritikerröster

»Svärtan i Genom snön är som piskrapp på läsförmågan, den är obönhörlig och utan illusioner.« Kaj Schueler, Svenska Dagbladet

»Det är en ödets ironi att något av det vackraste som skrivits i Sovjet handlar om just strafflägren...« Gabriella Håkansson, Sydsvenskan

»Utan Sjalamov hade vidden av Kolymas vita terror inte mätts upp. Han skriver som om allt sker för första gången.« Aris Fioretos, Dagens Nyheter