Ormarna med sina spetsiga tungor
slickade mina öron
att jag åter kan höra
världens läten
Helgade
hänger bären i rönnarna
Jag vill förbli i denna frid
i vilken jag bär dessa bestar på axlarna
dansgolvet på berget
Under sina sista levnadsår bodde Pentti Saarikoski, den finska efterkrigstidens kanske mest beryktade poet, på Tjörn i Bohuslän, där han skrev de tre diktsamlingar som skulle bli hans litterära testamente: Tiarniasviten. Här presenteras trilogin i Oscar Rossis nytolkning som strävar efter att visa fram Saarikoski i sin fulla poetiska virtuositet och språkliga svängrum.
Ur översättarens efterord:
»Tiarnias uttryck bygger på tvära kast mellan det pratiga och det poetiskt förtätade, mellan det vardagliga sysslandet och den bildade reflektionen, med rikliga motiviska, samt form- och rytmmässiga referenser till både antiken och Kalevala.
Men lika snabbt som dikten en aning för länge glömt bort sig i en högkulturell, senmodernistisk salongston och lutat sig mot den klassiska bildningens ämnesregister, landar den strax i privata, ofta slentrianmässigt nedtecknade iakttagelser. In i samma dikt med Euripides och Sofokles rusar således, helt utan vidare, knegarna Sepe och Masa.«
