Efter sjuttiotvå år ges John Steinbecks BUSS PÅ VILLOVÄGAR ut i nyöversättning av Hans Berggren. Originalet gavs ut 1947 och den svenska översättningen samma år. På 1950-talet filmatiserades romanen med Jayne Mansfield i den kvinnliga huvudrollen. Uttrycket "buss på villovägar" är det många som har använt sig av, både i litteraturen och i musikbranschen.

Berättelsen BUSS PÅ VILLOVÄGAR påbörjas i en vägkorsning i södra Kalifornien nära den mexikansk gränsen. Där driver Juan, som har sina rötter både på Irland och i Mexiko, en restaurang och en bilverkstad. Bussbolaget Greyhound kör inte längre än hit, till Rebel Corners. När passagerarna ändå vill vidare tar Juan med sig dem i sin egen skraltiga buss till nästa anhalt, San Juan de laCruz. I romanen blir de åtta stycken i den gamla bussen, som i hällande regn kör fast ute på den leriga ödsliga vägen. I denna pressade situation tvingas människorna konfronteras med varandra, med sin ensamhet och egoism, sina drömmar, rädslor och sexuella drift. Under den polerade ytan ruvar sanningarna.

I förordet presenteras boken av Per-Olof Mattsson: "Romanens bild av ett USA i miniatyr är en bild av splittring. Passagerarna har inget gemensamt. De talar allihop som om de hörde hemma i egna sfärer. De saknar ett gemensamt språk och gemensamma visioner om framtiden. Berättelsens kraft och klassikerstatus blir tydlig i igenkänningen och humorn."

I motiveringen till John Steinbecks Nobelpris 1962 hette det: "För hans på en gång realistiska och fantasifulla berättarkonst, utmärkt av medkännande humor och social skarpsyn."

Efter sjuttiotvå år ges John Steinbecks BUSS PÅ VILLOVÄGAR ut i nyöversättning av Hans Berggren. Originalet gavs ut 1947 och den svenska översättningen samma år. På 1950-talet filmatiserades romanen med Jayne Mansfield i den kvinnliga huvudrollen. Uttrycket "buss på villovägar" är det många som har använt sig av, både i litteraturen och i musikbranschen.

Berättelsen BUSS PÅ VILLOVÄGAR påbörjas i en vägkorsning i södra Kalifornien nära den mexikansk gränsen. Där driver Juan, som har sina rötter både på Irland och i Mexiko, en restaurang och en bilverkstad. Bussbolaget Greyhound kör inte längre än hit, till Rebel Corners. När passagerarna ändå vill vidare tar Juan med sig dem i sin egen skraltiga buss till nästa anhalt, San Juan de laCruz. I romanen blir de åtta stycken i den gamla bussen, som i hällande regn kör fast ute på den leriga ödsliga vägen. I denna pressade situation tvingas människorna konfronteras med varandra, med sin ensamhet och egoism, sina drömmar, rädslor och sexuella drift. Under den polerade ytan ruvar sanningarna.

I förordet presenteras boken av Per-Olof Mattsson: "Romanens bild av ett USA i miniatyr är en bild av splittring. Passagerarna har inget gemensamt. De talar allihop som om de hörde hemma i egna sfärer. De saknar ett gemensamt språk och gemensamma visioner om framtiden. Berättelsens kraft och klassikerstatus blir tydlig i igenkänningen och humorn."

I motiveringen till John Steinbecks Nobelpris 1962 hette det: "För hans på en gång realistiska och fantasifulla berättarkonst, utmärkt av medkännande humor och social skarpsyn."

Efter sjuttiotvå år ges John Steinbecks BUSS PÅ VILLOVÄGAR ut i nyöversättning av Hans Berggren. Originalet gavs ut 1947 och den svenska översättningen samma år. På 1950-talet filmatiserades romanen med Jayne Mansfield i den kvinnliga huvudrollen. Uttrycket "buss på villovägar" är det många som har använt sig av, både i litteraturen och i musikbranschen.

Berättelsen BUSS PÅ VILLOVÄGAR påbörjas i en vägkorsning i södra Kalifornien nära den mexikansk gränsen. Där driver Juan, som har sina rötter både på Irland och i Mexiko, en restaurang och en bilverkstad. Bussbolaget Greyhound kör inte längre än hit, till Rebel Corners. När passagerarna ändå vill vidare tar Juan med sig dem i sin egen skraltiga buss till nästa anhalt, San Juan de laCruz. I romanen blir de åtta stycken i den gamla bussen, som i hällande regn kör fast ute på den leriga ödsliga vägen. I denna pressade situation tvingas människorna konfronteras med varandra, med sin ensamhet och egoism, sina drömmar, rädslor och sexuella drift. Under den polerade ytan ruvar sanningarna.

I förordet presenteras boken av Per-Olof Mattsson: "Romanens bild av ett USA i miniatyr är en bild av splittring. Passagerarna har inget gemensamt. De talar allihop som om de hörde hemma i egna sfärer. De saknar ett gemensamt språk och gemensamma visioner om framtiden. Berättelsens kraft och klassikerstatus blir tydlig i igenkänningen och humorn."

I motiveringen till John Steinbecks Nobelpris 1962 hette det: "För hans på en gång realistiska och fantasifulla berättarkonst, utmärkt av medkännande humor och social skarpsyn."