De levande döda

Jag heter Kim Scholz. En och åttio lång. Sextiosex kilo. Född tredje mars tjugohundra. Bruna ögon. Kastanjebrunt hår. Tävlingsmänniska. Ska läsa ekonomi på universitetet. Tränar rodd och karate. Gillar att dansa. Har DJ:at tillsammans med Clara. Julias bästa vän. Vi gick i samma klass på Heinz-Berggruen-gymnasiet. Kim öppnar ögonen mot mörkret. Luften smakar mögel och klibbar av instängd fukt. Minnet av en darrande hand dröjer kvar på höger axel. 

Tre ungdomar vaknar i källaren under ett ödehus. Tre nakna, utmärglade och ärrade kroppar trevar sig uppför trappan mot ljuset. Utanför faller skymningen efter en het sommardag. Bland glaskross och inblåsta löv i ett fuktskadat kök stannar de upp. De känner varandra. De gick en graffitikurs tillsammans. De skulle måla bland ödevillorna på Wannseehalvön. Där slutar deras minnen. Tomheten tar vid.

På en parkbänk i Berlin hjälper Julia sin flickvän med ansökan till sommarens konstutbildning. Gräset är gult och kastanjerna slokar i hettan. Minnet av bästa vännen Kim har bleknat, förvisat till en handskriven minneslapp på kylskåpet där hemma. Flickvännen pratar, men Julia hör inte. En annan röst fyller hennes huvud, en död mans röst.

Bland fotografier av mossa och ormbunkar på Galleri XT försöker skulptören Amanda börja ett nytt liv. Hon har sagt upp sin ateljé och försökt flytta hem till Sverige, men Berlin vill inte släppa taget. Staden har något den vill säga. Den talar till henne genom flagnade målningar i övergivna hus. Den säger åt henne vad hon måste göra.

De levande döda är en uppföljare till Döden är bara början, men kan läsas fristående. Romanen utspelar sig i samma värld som rollspelet KULT och är skriven av författarna till spelet.