I denna avhandling analyseras användningen av termen episkopos och besläktade termer i kristna texter mellan 60 och 180 e.v.t. Kategorier från social identitetsteori relaterade till ledarskap -- såsom prototypikalitet, identitetsentreprenörskap, identitetsproduktion och identitetsfrämjande -- indikerar att det framväxande biskopsämbetet inom de kristna grupperna spelade en betydande roll i utvecklingen av en specifikt kristen identitet. Viktiga texter från Nya testamentet (Filipperbrevet, Apostlagärningarna, 1 Petrusbrevet och Pastoralbreven) och icke-kanoniska skrifter (Didache, Hermas Herden, 1 Klemensbrevet, Ignatiusbreven och Irenaeus Mot Heresierna, bok tre) undersöks. Alla dessa texter framhäver behovet av prototypiskt ledarskap, vilket betyder ledarskap som förkroppsligar gruppens normer. Texterna utvecklar också gruppens ideal som ett exempel på entreprenörskap: Vissa drag, såsom efterlevnad av halakha (förutom Didache), utesluts som uttryck för kristet liv. Dessutom ses det framväxande episkopatet, från Apostlagärningarna till Irenaeus, som en fortsättning på Jesus och apostlarnas uppdrag, och som en representation av det himmelska riket (Ignatius), så att kristen identitet är inbäddad i den episkopala strukturen (ett exempel på identitetsproduktion). Detta tyder på att det framväxande biskopsämbetet vidgade klyftan mellan kristna grupper och synagogor, med endast det enskilda undantaget i Didache.
