Svenska kyrkan har ett nytt förhållande till staten sedan nästan ett kvarts sekel. Förhållandet är inte fritt, men annorlunda än när Svenska kyrkan var en ren statskyrka. Under de nästan tjugofem år som gått har alla medlemssiffror pekat nedåt: medlemsutvecklingen, dopstatistiken, förrättningsstatistiken, gudstjänstdeltagandet. Att kyrkan är i kris är inte något nytt. Kyrkohistorien är full av sådana exempel. I den här antologin ges teologiska perspektiv på de senaste årens utveckling. Sättet att arbeta pastoralt under 1900-talet belyses utifrån kyrkans erfarenheter och tro. Här diskuteras särskilt hur teologi förhåller sig till några formella strukturer i kyrkan. Ledarskap, organisation, demokrati och administration lyfts fram, i några fall med exempel från kyrkohistorien. Kyrkan har en lång erfarenhet av möten med nya situationer som ger den goda möjligheter att kunna möta även dagens problem. Inte bara när det gäller Svenska kyrkans stora utmaningar i fråga om teologi och kyrklig praktik, utan också inför vardagliga problem, finns en rik gemensam erfarenhet att ösa ur. Det är om den gemensamma erfarenheten som den här boken handlar.

I denna avhandling analyseras användningen av termen episkopos och besläktade termer i kristna texter mellan 60 och 180 e.v.t. Kategorier från social identitetsteori relaterade till ledarskap -- såsom prototypikalitet, identitetsentreprenörskap, identitetsproduktion och identitetsfrämjande -- indikerar att det framväxande biskopsämbetet inom de kristna grupperna spelade en betydande roll i utvecklingen av en specifikt kristen identitet. Viktiga texter från Nya testamentet (Filipperbrevet, Apostlagärningarna, 1 Petrusbrevet och Pastoralbreven) och icke-kanoniska skrifter (Didache, Hermas Herden, 1 Klemensbrevet, Ignatiusbreven och Irenaeus Mot Heresierna, bok tre) undersöks. Alla dessa texter framhäver behovet av prototypiskt ledarskap, vilket betyder ledarskap som förkroppsligar gruppens normer. Texterna utvecklar också gruppens ideal som ett exempel på entreprenörskap: Vissa drag, såsom efterlevnad av halakha (förutom Didache), utesluts som uttryck för kristet liv. Dessutom ses det framväxande episkopatet, från Apostlagärningarna till Irenaeus, som en fortsättning på Jesus och apostlarnas uppdrag, och som en representation av det himmelska riket (Ignatius), så att kristen identitet är inbäddad i den episkopala strukturen (ett exempel på identitetsproduktion). Detta tyder på att det framväxande biskopsämbetet vidgade klyftan mellan kristna grupper och synagogor, med endast det enskilda undantaget i Didache.

Svenska kyrkan har ett nytt förhållande till staten sedan nästan ett kvarts sekel. Förhållandet är inte fritt, men annorlunda än när Svenska kyrkan var en ren statskyrka. Under de nästan tjugofem år som gått har alla medlemssiffror pekat nedåt: medlemsutvecklingen, dopstatistiken, förrättningsstatistiken, gudstjänstdeltagandet. Att kyrkan är i kris är inte något nytt. Kyrkohistorien är full av sådana exempel. I den här antologin ges teologiska perspektiv på de senaste årens utveckling. Sättet att arbeta pastoralt under 1900-talet belyses utifrån kyrkans erfarenheter och tro. Här diskuteras särskilt hur teologi förhåller sig till några formella strukturer i kyrkan. Ledarskap, organisation, demokrati och administration lyfts fram, i några fall med exempel från kyrkohistorien. Kyrkan har en lång erfarenhet av möten med nya situationer som ger den goda möjligheter att kunna möta även dagens problem. Inte bara när det gäller Svenska kyrkans stora utmaningar i fråga om teologi och kyrklig praktik, utan också inför vardagliga problem, finns en rik gemensam erfarenhet att ösa ur. Det är om den gemensamma erfarenheten som den här boken handlar.

I denna avhandling analyseras användningen av termen episkopos och besläktade termer i kristna texter mellan 60 och 180 e.v.t. Kategorier från social identitetsteori relaterade till ledarskap -- såsom prototypikalitet, identitetsentreprenörskap, identitetsproduktion och identitetsfrämjande -- indikerar att det framväxande biskopsämbetet inom de kristna grupperna spelade en betydande roll i utvecklingen av en specifikt kristen identitet. Viktiga texter från Nya testamentet (Filipperbrevet, Apostlagärningarna, 1 Petrusbrevet och Pastoralbreven) och icke-kanoniska skrifter (Didache, Hermas Herden, 1 Klemensbrevet, Ignatiusbreven och Irenaeus Mot Heresierna, bok tre) undersöks. Alla dessa texter framhäver behovet av prototypiskt ledarskap, vilket betyder ledarskap som förkroppsligar gruppens normer. Texterna utvecklar också gruppens ideal som ett exempel på entreprenörskap: Vissa drag, såsom efterlevnad av halakha (förutom Didache), utesluts som uttryck för kristet liv. Dessutom ses det framväxande episkopatet, från Apostlagärningarna till Irenaeus, som en fortsättning på Jesus och apostlarnas uppdrag, och som en representation av det himmelska riket (Ignatius), så att kristen identitet är inbäddad i den episkopala strukturen (ett exempel på identitetsproduktion). Detta tyder på att det framväxande biskopsämbetet vidgade klyftan mellan kristna grupper och synagogor, med endast det enskilda undantaget i Didache.