Svenska kyrkan har ett nytt förhållande till staten sedan nästan ett kvarts sekel. Förhållandet är inte fritt, men annorlunda än när Svenska kyrkan var en ren statskyrka. Under de nästan tjugofem år som gått har alla medlemssiffror pekat nedåt: medlemsutvecklingen, dopstatistiken, förrättningsstatistiken, gudstjänstdeltagandet. Att kyrkan är i kris är inte något nytt. Kyrkohistorien är full av sådana exempel. I den här antologin ges teologiska perspektiv på de senaste årens utveckling. Sättet att arbeta pastoralt under 1900-talet belyses utifrån kyrkans erfarenheter och tro. Här diskuteras särskilt hur teologi förhåller sig till några formella strukturer i kyrkan. Ledarskap, organisation, demokrati och administration lyfts fram, i några fall med exempel från kyrkohistorien. Kyrkan har en lång erfarenhet av möten med nya situationer som ger den goda möjligheter att kunna möta även dagens problem. Inte bara när det gäller Svenska kyrkans stora utmaningar i fråga om teologi och kyrklig praktik, utan också inför vardagliga problem, finns en rik gemensam erfarenhet att ösa ur. Det är om den gemensamma erfarenheten som den här boken handlar.
