Det planetära nödläget aktualiserar de frågor om skuld, hopp och frälsning som står i centrum för rättfärdiggörelseläran. Avhandlingen undersöker därför denna lära i relation till nödlägets utmaningar. I dialog med den evangelisk-lutherska teologen Eberhard Jüngel utforskas hur nåden kan förstås som en räddande kraft som avslöjar lögnen om att vi människor skulle vara avskilda från den skapelse vi tillhör och är beroende av, och återinsätter oss i dess relationella sammanhang. Avhandlingens grundläggande antagande är att föreställningen om mänskligheten som åtskild från det mer-än-mänskliga är både ekologiskt och teologiskt problematisk. Frälsningsförståelsen behöver därför omtolkas så att frälsning inte framstår som ett avskiljande från världen, utan som ett hopp för hela skapelsen. Analysen identifierar som fruktbar Jüngels förståelse av syndens väsen som ett angrepp på den relationsväv som skapelse och skapare tillsammans utgör, hans tolkning av rättfärdiggörelsen som ett transcendent frälsande tilltal som sker i och genom relation, och den nyskapande potential detta tilltal bär. Begränsningarna rör främst hans teologis ensidiga språkcentrering, dess begränsade soteriologiska räckvidd och dess otillräckliga integration av skapelsens och offrens perspektiv. Genom denna analys utvecklas ett ekosoteriologiskt bidrag där rättfärdiggörelsen tolkas som en skapelseförvandlande nådeshändelse som talar sanning, frigör och återupprättar trasiga relationer. Därigenom bidrar studien med en vidareutveckling av luthersk rättfärdiggörelseteologi där mänskligheten försonas in i skapelsens helhet och fyller en lucka i tidigare forskning genom att uttolka den evangelisk-lutherska rättfärdiggörelseläran i ljuset av det planetära nödlägets existentiella och etiska frågor.

Det planetära nödläget aktualiserar de frågor om skuld, hopp och frälsning som står i centrum för rättfärdiggörelseläran. Avhandlingen undersöker därför denna lära i relation till nödlägets utmaningar. I dialog med den evangelisk-lutherska teologen Eberhard Jüngel utforskas hur nåden kan förstås som en räddande kraft som avslöjar lögnen om att vi människor skulle vara avskilda från den skapelse vi tillhör och är beroende av, och återinsätter oss i dess relationella sammanhang. Avhandlingens grundläggande antagande är att föreställningen om mänskligheten som åtskild från det mer-än-mänskliga är både ekologiskt och teologiskt problematisk. Frälsningsförståelsen behöver därför omtolkas så att frälsning inte framstår som ett avskiljande från världen, utan som ett hopp för hela skapelsen. Analysen identifierar som fruktbar Jüngels förståelse av syndens väsen som ett angrepp på den relationsväv som skapelse och skapare tillsammans utgör, hans tolkning av rättfärdiggörelsen som ett transcendent frälsande tilltal som sker i och genom relation, och den nyskapande potential detta tilltal bär. Begränsningarna rör främst hans teologis ensidiga språkcentrering, dess begränsade soteriologiska räckvidd och dess otillräckliga integration av skapelsens och offrens perspektiv. Genom denna analys utvecklas ett ekosoteriologiskt bidrag där rättfärdiggörelsen tolkas som en skapelseförvandlande nådeshändelse som talar sanning, frigör och återupprättar trasiga relationer. Därigenom bidrar studien med en vidareutveckling av luthersk rättfärdiggörelseteologi där mänskligheten försonas in i skapelsens helhet och fyller en lucka i tidigare forskning genom att uttolka den evangelisk-lutherska rättfärdiggörelseläran i ljuset av det planetära nödlägets existentiella och etiska frågor.

Det planetära nödläget aktualiserar de frågor om skuld, hopp och frälsning som står i centrum för rättfärdiggörelseläran. Avhandlingen undersöker därför denna lära i relation till nödlägets utmaningar. I dialog med den evangelisk-lutherska teologen Eberhard Jüngel utforskas hur nåden kan förstås som en räddande kraft som avslöjar lögnen om att vi människor skulle vara avskilda från den skapelse vi tillhör och är beroende av, och återinsätter oss i dess relationella sammanhang. Avhandlingens grundläggande antagande är att föreställningen om mänskligheten som åtskild från det mer-än-mänskliga är både ekologiskt och teologiskt problematisk. Frälsningsförståelsen behöver därför omtolkas så att frälsning inte framstår som ett avskiljande från världen, utan som ett hopp för hela skapelsen. Analysen identifierar som fruktbar Jüngels förståelse av syndens väsen som ett angrepp på den relationsväv som skapelse och skapare tillsammans utgör, hans tolkning av rättfärdiggörelsen som ett transcendent frälsande tilltal som sker i och genom relation, och den nyskapande potential detta tilltal bär. Begränsningarna rör främst hans teologis ensidiga språkcentrering, dess begränsade soteriologiska räckvidd och dess otillräckliga integration av skapelsens och offrens perspektiv. Genom denna analys utvecklas ett ekosoteriologiskt bidrag där rättfärdiggörelsen tolkas som en skapelseförvandlande nådeshändelse som talar sanning, frigör och återupprättar trasiga relationer. Därigenom bidrar studien med en vidareutveckling av luthersk rättfärdiggörelseteologi där mänskligheten försonas in i skapelsens helhet och fyller en lucka i tidigare forskning genom att uttolka den evangelisk-lutherska rättfärdiggörelseläran i ljuset av det planetära nödlägets existentiella och etiska frågor.