Kort efter Selma Lagerlöfs bortgång 1940 blev Elin Wägner kontaktad av Bonniers, som efterfrågade ett bidrag till ett minnesalbum över Lagerlöf. I stället för en kortare text kom bidraget att utvecklas till en storslagen livsteckning i två volymer.
Recensionerna blev översvallande och i Dagens Nyheter kunde man läsa följande: ”Det finns de biografier som är skrivna med litterär begåvning, men saknar saklighet; det finns de som har saklighet, men saknar litterär begåvning. I denna bok finns båda dessa ting i rikt mått.”
Det var också i mångt och mycket tack vare hennes biografi som Wägner kom att erbjudas en plats i Svenska Akademien, dit endast en kvinna före henne fått tillträde, nämligen den person vars liv hon hade nedtecknat.
