Stolta och blyga på samma gång, bära det bästa de ensamt. Så beskrev poeten Oscar Levertin svenskarna kring förra sekelskiftet. Men våren 2020, när coronaviruset svepte in över världen, visade det sig att ensamheten inte bara gällde det bästa. Även det sämsta ville svenskarna helst bära ensamt. Medan land efter land stängde ned samhället för att stävja smittspridningen valde Sverige en annan väg. Ansvaret för att inte ­sprida ett lömskt och dödligt virus lades i stället på den enskilde.

Sverigebilden har länge präglats av välfärds­staten, tryggheten och kollektivet. Men så kom coronaviruset. Plötsligt, mitt i en av de största internationella kriserna i modern tid, slöt svenskarna upp kring en högriskstrategi som lade ansvaret på individen. Varför?

Mot bakgrund av sin forskning om nationell identitet menar statsvetaren Gina Gustavsson att pandemin aktiverade en sårad svensk stolthet. Vi är smygpatrioter och statsindividualister som söker självförverkligande. Vi vill inte framstå som auktoritära men tyr oss gärna till en trygg landsfader när det stormar. Vi föraktar oron och dyrkar barndomen. Vi är, helt enkelt, långt ifrån det rationella, känslobefriade och identitetslösa folk vi tror oss vara.

Gina Gustavsson är docent i statskunskap vid Uppsala universitet och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Stolta och blyga på samma gång, bära det bästa de ensamt. Så beskrev poeten Oscar Levertin svenskarna kring förra sekelskiftet. Men våren 2020, när coronaviruset svepte in över världen, visade det sig att ensamheten inte bara gällde det bästa. Även det sämsta ville svenskarna helst bära ensamt. Medan land efter land stängde ned samhället för att stävja smittspridningen valde Sverige en annan väg. Ansvaret för att inte ­sprida ett lömskt och dödligt virus lades i stället på den enskilde.

Sverigebilden har länge präglats av välfärds­staten, tryggheten och kollektivet. Men så kom coronaviruset. Plötsligt, mitt i en av de största internationella kriserna i modern tid, slöt svenskarna upp kring en högriskstrategi som lade ansvaret på individen. Varför?

Mot bakgrund av sin forskning om nationell identitet menar statsvetaren Gina Gustavsson att pandemin aktiverade en sårad svensk stolthet. Vi är smygpatrioter och statsindividualister som söker självförverkligande. Vi vill inte framstå som auktoritära men tyr oss gärna till en trygg landsfader när det stormar. Vi föraktar oron och dyrkar barndomen. Vi är, helt enkelt, långt ifrån det rationella, känslobefriade och identitetslösa folk vi tror oss vara.

Gina Gustavsson är docent i statskunskap vid Uppsala universitet och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Stolta och blyga på samma gång, bära det bästa de ensamt. Så beskrev poeten Oscar Levertin svenskarna kring förra sekelskiftet. Men våren 2020, när coronaviruset svepte in över världen, visade det sig att ensamheten inte bara gällde det bästa. Även det sämsta ville svenskarna helst bära ensamt. Medan land efter land stängde ned samhället för att stävja smittspridningen valde Sverige en annan väg. Ansvaret för att inte ­sprida ett lömskt och dödligt virus lades i stället på den enskilde.

Sverigebilden har länge präglats av välfärds­staten, tryggheten och kollektivet. Men så kom coronaviruset. Plötsligt, mitt i en av de största internationella kriserna i modern tid, slöt svenskarna upp kring en högriskstrategi som lade ansvaret på individen. Varför?

Mot bakgrund av sin forskning om nationell identitet menar statsvetaren Gina Gustavsson att pandemin aktiverade en sårad svensk stolthet. Vi är smygpatrioter och statsindividualister som söker självförverkligande. Vi vill inte framstå som auktoritära men tyr oss gärna till en trygg landsfader när det stormar. Vi föraktar oron och dyrkar barndomen. Vi är, helt enkelt, långt ifrån det rationella, känslobefriade och identitetslösa folk vi tror oss vara.

Gina Gustavsson är docent i statskunskap vid Uppsala universitet och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.