Under de år det kalla kriget formades, splittrades den nordiska säkerhetspolitiska kartan. Finland ingick 1948 den s.k. Vänskaps-, samarbets- och biståndspakten (VSB-pakten) med Sovjetunionen. Norge, Danmark och Island anslöt sig 1949 till Atlantpakten (sedermera NATO) och kopplade därmed sin säkerhet även formellt till de västliga stormakterna. Sverige stod från april 1949 ensamt i Norden utan formella stormaktskopplingar. Efter det kalla krigets slut har det dock visat sig att svensk säkerhetspolitik i praktiken liknade den danska och den norska mer än vad man kunde få intryck av i svenska officiella deklarationer. Syftet med denna bok är att belysa hur Sverige och Norge, två länder med på ytan så olika säkerhetspolitiska inriktningar, i praktiken kunde nå en så hög grad av säkerhetspolitiskt samförstånd och var gränserna gick för detta samförstånd. Resultaten visar på ett överraskande omfattande operativt samarbete, särskilt på underrättelse- och flygsidan.
