När läkarna väl ställt diagnos följde ett gyckeltåg av behandlingar nästan lika smärtsamma som sjukdomen: sjuklingen fick sitta naken i ett slags tält ur vilket bara huvudet stack upp, medan kvicksilver sjöd och ångade i en kittel under honom, han hängdes upp i huvudet eller tänderna, han gavs oerhörda mängder vismut eller arsenik, etc. Självlysande av tungmetallförgiftning och hejdlöst dreglande fraktades syfilitikern från kurort till kurort medan tänderna ruttnade ner i käkbenet, musklerna spritte sönder och den flagnande huden började stinka fritös. Brown-Séquards behandling, som Goncourt talade sig varm för, gick ut på att extrahera en vätska från marsvin och hundar och sedan spruta in den under huden. Daudet själv tycks inte ha hyst några förhoppningar om dessa mirakelkurer. Han hade sett läkarnas gripande efter halmstrån på nära håll: Om en patient säger: ”Jag har märkt att ett ägg till frukost ger mig lindring hela dagen”, skriver de ner det och ordinerar det för alla sina patienter. Och så är det med alla deras upptäckter … Jag har ibland, à propos deras otyglade mysticism, velat säga: ”Imorse, vid halv nio – nej, vid kvart i nio – var jag i trädgården, och en ollonborre föll ner på mig: det var väl märkligt, inte sant? Och jag greps av lust att äta upp den!” Och tro mig … Ja, du kan vara säker på att läkaren med största allvar skulle ordinera ollonborrar till sina patienter … – Ur Elias Wraaks förord
