Leva med de döda

Den här boken handlar om vårt förhållande till de döda, hur vi fortsätter att leva med dem, genom ritualer som begravningar och upprättande av minnesplatser. De döda finns ju ständigt med bland de nu levande och boken beskriver på vilket sätt vi är med dem också i deras frånvaro. Hur det görs är kulturellt betingat och utgör olika slag av dödskultur. Vi sörjer dem som avlidit och som inte finns ibland oss längre och vi bygger upp olika former av minnen och dokument kring dem. Vi gör det för att ha dem kvar i vårt minne, men även för att vi bär ett ansvar att bevara och föra deras liv och gärningar vidare och för att kunna berätta om dem. Berättelsen blir ett värn mot den tomma glömskan. En central passage i boken är besöket i dödsriket i Odysséen, som Odysseus sedan berättar om. Han är då både iakttagare och deltagare. Gränsen mellan levande och döda är inte längre knivskarp. Det som finns däremellan blir omtalat i litteraturens berättelser.
Leva med de döda kan läsas som en exposé över människors olika försök att hålla kvar de döda bland de levande. Den kan tjäna som en grund för jämförelser med skönlitteraturen, såsom Karl-Ove Knausgårds Morgonstjärnan och Georg Saunders Lincoln i Bardo.