Vibrationerna från Whatsapp-aviseringarna väcker Patrik. Tröttheten bultar på alla sidor om huvudet.
I gruppen "Bro code" har en film delats. På skärmen syns Tobbes rygg med juckande rörelser. Runt om hörs hejarop, och på golvet ligger Lovisa.
Det är första gången Patrik har lagts till i en Whatsapp-grupp, och det beror på ett misstag. Ensamheten som ägt hans skolgång försvinner samma dag, när killgruppen sluter honom till sig och lovar den bästa sommaren någonsin.

Men samvetet gnager och Lovisas föräldrar jagar filmen - det enda beviset på vad som hänt.

Alltså, Tobbe är ju ingen våldtäktsman är den andra boken i serien om Patrik. Vilket pris är han beredd att betala för tillhörighet, eller rättvisa?

Läs också den första boken i serien: P som i Patrik.

Recension:

Peter Lindqvists roman Alltså Tobbe är ju ingen våldtäktsman är en skoningslös och samtidigt nyanserad skildring av lojalitet, skuld och tystnadskultur bland ungdomar. Med ett direkt och rappt språk för Lindqvist läsaren rakt in i ett moraliskt minfält där vänskap, grupptryck och samvete kolliderar – och där gränserna mellan offer och förövare blir smärtsamt suddiga.

Berättelsen följer Patrik, en tillbakadragen kille i studenttider, som av misstag får tillgång till en film i en killchat – en film som tycks visa en våldtäkt. Vad som därefter sker är både skrämmande och djupt mänskligt. Patrik dras in i en destruktiv jargong, där samhörighet med killgänget ställs mot empati med den drabbade, Lovisa. Vännerna sluter leden, trivialiserar det inträffade och gör det till en intern skämtfest – samtidigt som Lovisa försöker sätta ord på det hon kanske blivit utsatt för.

Romanen rör sig sömlöst mellan perspektiv: Patriks skuldtyngda inre, Lovisas kroppsliga minnesfragment, mammornas desperation, och pappornas tystnad. I flera scener är texten obehaglig, ibland direkt outhärdlig – men alltid angelägen. Lindqvist vågar visa det som sällan skildras: hur våldtäkt inte bara är en gärning utan ett socialt sammanhang där många vet, men få gör något.

Språkligt blandar Lindqvist ungdomligt tonläge med poetiska iakttagelser och stenhård realism. Dialogen är övertygande och karaktärerna levande – särskilt Patrik, som bär bokens centrala dilemma. Han är ingen hjälte, men inte heller en renodlad skurk. Han är människa. Just därför fungerar boken så starkt.

Alltså Tobbe är ju ingen våldtäktsman är ett mörkt, modigt och nödvändigt verk som borde läsas av ungdomar, föräldrar, lärare – alla som vill förstå den tystnad som kan uppstå efter ett övergrepp, och varför det är så svårt att bryta den.

Betyg: 5 av 5

Vibrationerna från Whatsapp-aviseringarna väcker Patrik. Tröttheten bultar på alla sidor om huvudet.
I gruppen "Bro code" har en film delats. På skärmen syns Tobbes rygg med juckande rörelser. Runt om hörs hejarop, och på golvet ligger Lovisa.
Det är första gången Patrik har lagts till i en Whatsapp-grupp, och det beror på ett misstag. Ensamheten som ägt hans skolgång försvinner samma dag, när killgruppen sluter honom till sig och lovar den bästa sommaren någonsin.

Men samvetet gnager och Lovisas föräldrar jagar filmen - det enda beviset på vad som hänt.

Alltså, Tobbe är ju ingen våldtäktsman är den andra boken i serien om Patrik. Vilket pris är han beredd att betala för tillhörighet, eller rättvisa?

Läs också den första boken i serien: P som i Patrik.

Recension:

Peter Lindqvists roman Alltså Tobbe är ju ingen våldtäktsman är en skoningslös och samtidigt nyanserad skildring av lojalitet, skuld och tystnadskultur bland ungdomar. Med ett direkt och rappt språk för Lindqvist läsaren rakt in i ett moraliskt minfält där vänskap, grupptryck och samvete kolliderar – och där gränserna mellan offer och förövare blir smärtsamt suddiga.

Berättelsen följer Patrik, en tillbakadragen kille i studenttider, som av misstag får tillgång till en film i en killchat – en film som tycks visa en våldtäkt. Vad som därefter sker är både skrämmande och djupt mänskligt. Patrik dras in i en destruktiv jargong, där samhörighet med killgänget ställs mot empati med den drabbade, Lovisa. Vännerna sluter leden, trivialiserar det inträffade och gör det till en intern skämtfest – samtidigt som Lovisa försöker sätta ord på det hon kanske blivit utsatt för.

Romanen rör sig sömlöst mellan perspektiv: Patriks skuldtyngda inre, Lovisas kroppsliga minnesfragment, mammornas desperation, och pappornas tystnad. I flera scener är texten obehaglig, ibland direkt outhärdlig – men alltid angelägen. Lindqvist vågar visa det som sällan skildras: hur våldtäkt inte bara är en gärning utan ett socialt sammanhang där många vet, men få gör något.

Språkligt blandar Lindqvist ungdomligt tonläge med poetiska iakttagelser och stenhård realism. Dialogen är övertygande och karaktärerna levande – särskilt Patrik, som bär bokens centrala dilemma. Han är ingen hjälte, men inte heller en renodlad skurk. Han är människa. Just därför fungerar boken så starkt.

Alltså Tobbe är ju ingen våldtäktsman är ett mörkt, modigt och nödvändigt verk som borde läsas av ungdomar, föräldrar, lärare – alla som vill förstå den tystnad som kan uppstå efter ett övergrepp, och varför det är så svårt att bryta den.

Betyg: 5 av 5