Som en liten skör tioårig flicka upptäckte jag att mitt verkliga kall var att leka med ord och deras betydelse. En dag blev jag upptäckt på bar gärning. Jag satt i min osynliga stuga och lekte Gud. Språkgud var jag. Atossa dotter till Cyrus och Cassandane. Hon som var poet och litteraturvetare. Mina handfallna skapelser rörde sig nyckfullt bakom mina brännande och skärande ögonlock. I den totala svarta sfären var jag mäktigare än demagoger och tyranner, trodde jag då. Rösten som upptäckte mig gastade för full hals: Din fantasi brinner till ingen nytta. Snart är du där i helvetets eviga eld. Du kommer att skickas dit genom en ödets nyck, om du fortsätter att älta dina tankar …
