I detta poem uttrycker jag afrikanernas kärlek till sitt kontinent och sitt land, men också en stolthet över att det var här mänsklighetens historia startade. Jag uttrycker en syn på mänskligheten som en enda gemenskap, men som gick förlorad när människorna spreds runt om i världen och avståndet mellan syskonen blev allt större. Med det försvann, menar jag, också känslan av aktning, respekt och kärlek till varandra. Avslutningen uttrycker en längtan efter att vi ska finna varandra igen, svarta och vita! Mamma Afrika, tack för att du födde oss! Längesedan vi syskon vandrade tillsammans Gick olika vägar mot norr, mot öster och väster. Sökte efter det okända.
