Juppe Jindungo Förlaget – förlag

No man is an island, Entire of itself; Every man is a piece of the continent, A part of the main. Så börjar en berömd dikt av den engelske 1600-talsskalden, John Donne. ”Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela.” Dessa ord kan sägas karakterisera denna berättelse av och om Judite Ekman. Hon föddes i Kongo Brazzaville, växte upp i Angola och kom så småningom att utvandra till Sverige och Luleå. Ekman beskriver kolonialismen och slaveriet som det värsta brott som begåtts mot mänskligheten, och hon ställer frågan vad det var för civilisation som de vita erövrarna spred, när de med vapenmakt tog afrikanska länder i besittning. Hon frågar sig hur det kommer sig att hon mött så mycket rasistiska fördomar mot svarta människor överallt i världen, även i dagens Sverige. Läsaren får också följa hennes livs historia, en mycket skiftesrik berättelse från den lilla flickan, som skulle fostras till en frihets- kämpe i en angolansk internatskola, till hennes liv i dag i det rika landet Sverige. Afrikanska kulturella sedvänjor krockar ibland med de svenska. Men ”ingen människa är en ö”. Sven Nyberg, Fil dr.

I detta poem uttrycker jag afrikanernas kärlek till sitt kontinent och sitt land, men också en stolthet över att det var här mänsklighetens historia startade. Jag uttrycker en syn på mänskligheten som en enda gemenskap, men som gick förlorad när människorna spreds runt om i världen och avståndet mellan syskonen blev allt större. Med det försvann, menar jag, också känslan av aktning, respekt och kärlek till varandra. Avslutningen uttrycker en längtan efter att vi ska finna varandra igen, svarta och vita! Mamma Afrika, tack för att du födde oss! Längesedan vi syskon vandrade tillsammans Gick olika vägar mot norr, mot öster och väster. Sökte efter det okända.