Judite Ekman - Böcker

I detta poem uttrycker jag afrikanernas kärlek till sitt kontinent och sitt land, men också en stolthet över att det var här mänsklighetens historia startade. Jag uttrycker en syn på mänskligheten som en enda gemenskap, men som gick förlorad när människorna spreds runt om i världen och avståndet mellan syskonen blev allt större. Med det försvann, menar jag, också känslan av aktning, respekt och kärlek till varandra. Avslutningen uttrycker en längtan efter att vi ska finna varandra igen, svarta och vita! Mamma Afrika, tack för att du födde oss! Längesedan vi syskon vandrade tillsammans Gick olika vägar mot norr, mot öster och väster. Sökte efter det okända.

-Men du kan ju fläta mitt hår, säger Kitola till farmor.

For Parents: This story is perfect for talking about safety, responsibility, and daring to be independent. Through Tony’s adventure, kids learn about consequences, how to handle minor accidents, and the importance of asking for help. A great starting point for discussing how to grow and become more independent – just like Tony!

Pour les parents : Cette histoire est parfaite pour parler de sécurité, de responsabilité et d’oser être autonome. À travers l’aventure de Tony, les enfants apprennent les conséquences de leurs actes, comment gérer les petits accidents et l’importance de demander de l’aide. Un excellent point de départ pour discuter de la façon de grandir et de devenir plus indépendant – tout comme Tony !

Kitola regardait à la télévision des pianistes célèbres qui jouaient; il voyait comme leurs doigts se déplaçaient rapidement sur les touches. Il resta longtemps assis devant la télé, admirant les pianistes. À ce moment-là, il sut qu’il voulait devenir un pianiste talentueux.

Kitola was so happy. He wanted to tell his friends. He ran around telling everyone that he had seen famous pianists and that he also wanted to become a pianist. But unfortunately, no one believed him.

Det finns en sekund i livet där något inom dig dör. Inte långsamt. Inte försiktigt. Utan brutalt. Det är inte världen som stannar. Den fortsätter som vanligt. Människor skrattar. Bilar kör förbi. Någon dricker kaffe. Och du... du går sönder i tystnad. Ingen ser det. Ingen hör det. Men du känner det. Hur något spricker i bröstet. Hur luften inte räcker till. Hur kroppen står kvar men själen faller fritt. Det är då du förstår: Det här är början på något du aldrig bad om. Ett mörker du inte kan kontrollera. Ett krig du inte vet hur man vinner. Du hinner inte förbereda dig. Du hinner inte tänka klart. Allt du hinner är att känna hur ditt liv delas i två: innan och efter Och det värsta? Du kan inte fly. För det handlar om någon du älskar. För mig var det ingen dramatisk scen. Ingen siren. Ingen katastrof som syntes utåt. Det var bara en torsdag. Och ändå var det dagen mitt liv gick sönder.

Om du frågar mig idag om jag skulle göra om allt... ...så svarar jag: Ja. Jag skulle gå samma väg. Falla samma gånger. Gråta samma tårar. För utan det... ...hade jag inte varit den jag är. Jag är inte bara en kvinna som överlevt. Jag är en kvinna som byggt ett liv ur smärta, ur kamp, ur kärlek. Och till mina barn vill jag säga: Ni var alltid min styrka. Även när jag var svag. Om jag förlorade mig själv på vägen så var det för att ni skulle hitta er. Och det... ...var värt allt.

Den här boken är född ur minnen. Minnen som inte alltid varit lätta att bära, men som aldrig har lämnat mig. Detta är inte bara en berättelse om ett liv. Det är en resa genom historia, genom krig, genom förlust, genom styrka – och genom val. Val som inte alltid var mina, och val som till slut blev det. Jag var ett barn när världen förändrades. Jag blev formad av platser jag inte valde, av regler jag inte skapade, av omständigheter jag inte kunde kontrollera. Men någonstans längs vägen började jag förstå att även i det mest begränsade livet finns ett utrymme för vilja.