Ungefär hälften av Polens judar fördrevs under perioden 1967–1972 i en omfattande antisemitisk kampanj. Detta skedde bara drygt två decennier efter att nittio procent av landets judar mördats under Förintelsen. Efter kriget lämnade en majoritet av de överlevande judarna Polen. De som fördrevs i anslutning till den antisemitiska kampanjen var alltså en spillra, av en spillra, av en spillra av den tidigare så omfattande polskjudiska kulturen. Av dessa fördrivna kom en betydande del till Sverige och skapade sig nya liv. ”Vi, de fördrivna” är en studie av deras historiska erfarenheter. Denna grupp polska judar i Sverige bär på historiska erfarenheter av Förintelsen, Sovjetunionen under Stalin, kalla kriget och att komma till Sverige under välfärdsstatens glansperiod. Utifrån biografier, levnadsberättelser och intervjuer presenteras en erfarenhetskronologi som delas av två brytpunkter. Den första och mest betydelsefulla är Förintelsen. Den andra utgörs av den antisemitiska kampanjen vars följd blev flykten till Sverige. De två brytpunkterna avgränsar en tid före, en tid emellan och en tid efter i deras erfarenhetskronologi. På flera olika sätt utmanar deras erfarenheter historiekulturens tongivande narrativ. Genom att synliggöra denna grupps förhållningssätt till det förflutna bidrar studien med ett svenskpolskjudiskt perspektiv på några av den europeiska modernitetens mest centrala historiska erfarenheter.
