Flottningsbåtar var under lång tid en daglig syn i svenska vattendrag från tidig vår till sen höst. De byggdes i tusental runt om i Sverige och var en förutsättning för att kunna bedriva flottning i sjöar och älvar. I minsta lilla sjö ekade en gång ljudet från tändkulemotorerna och ropen från flottarlagen mellan stränderna. Vattnet forsade genom flottningsrännor i skogarna och vid skiljeställena hördes mullret av stockar, buntverk och båtar som byggts för att tämja virket. Små och starka kämpade de sig fram i ett flytande täcke av stockar. Vattenvägarna var livsnerven genom landet långt innan vägnätet fanns. Sedan försvann rösterna och ljuden med tiden, vinden och vattnet i  flottningsrännorna. År 1991 flottades den sista stocken i Sverige.   I historieböckerna är flottningsbåtar en bortglömd och nästan helt odokumenterad del av svensk sjöfarts- och  industrihistoria trots att de var så vanliga förr. Boken ger inblick i hur de byggdes och utvecklades med tiden – från mitten av 1800-talet fram till slutet av 1900-talet. Någon liknande dokumentation av flottningsbåtar och verkstäderna som byggde dem har aldrig tidigare gjorts.    

Helena Lundgren Landinhar en filosofie magisterexamen i konstvetenskap och har tidigare arbetat som guide vid Dyvelstens flottningsmuseum. Hon har även skepparexamen och maskinistexamen. Till vardags arbetar Helena vid Karlstads universitet samt med bogserbåtar och sjötransporter hos Pråmkompaniet. Sedan 2014 har hon på sin fritid dokumenterat flottningshistoria som är hennes stora intresse. Hon har flera egna flottningsbåtar samt driver Facebookgruppen Svenska flottningsbåtar. Helena har tidigare givit ut boken Lustenbåtarna på Klarälven om båtarna som var karakteristiska för flottningen på Klarälven. 

Flottningsbåtar var under lång tid en daglig syn i svenska vattendrag från tidig vår till sen höst. De byggdes i tusental runt om i Sverige och var en förutsättning för att kunna bedriva flottning i sjöar och älvar. I minsta lilla sjö ekade en gång ljudet från tändkulemotorerna och ropen från flottarlagen mellan stränderna. Vattnet forsade genom flottningsrännor i skogarna och vid skiljeställena hördes mullret av stockar, buntverk och båtar som byggts för att tämja virket. Små och starka kämpade de sig fram i ett flytande täcke av stockar. Vattenvägarna var livsnerven genom landet långt innan vägnätet fanns. Sedan försvann rösterna och ljuden med tiden, vinden och vattnet i  flottningsrännorna. År 1991 flottades den sista stocken i Sverige.   I historieböckerna är flottningsbåtar en bortglömd och nästan helt odokumenterad del av svensk sjöfarts- och  industrihistoria trots att de var så vanliga förr. Boken ger inblick i hur de byggdes och utvecklades med tiden – från mitten av 1800-talet fram till slutet av 1900-talet. Någon liknande dokumentation av flottningsbåtar och verkstäderna som byggde dem har aldrig tidigare gjorts.    

Helena Lundgren Landinhar en filosofie magisterexamen i konstvetenskap och har tidigare arbetat som guide vid Dyvelstens flottningsmuseum. Hon har även skepparexamen och maskinistexamen. Till vardags arbetar Helena vid Karlstads universitet samt med bogserbåtar och sjötransporter hos Pråmkompaniet. Sedan 2014 har hon på sin fritid dokumenterat flottningshistoria som är hennes stora intresse. Hon har flera egna flottningsbåtar samt driver Facebookgruppen Svenska flottningsbåtar. Helena har tidigare givit ut boken Lustenbåtarna på Klarälven om båtarna som var karakteristiska för flottningen på Klarälven.