Dikt som erfarenhet

I Dikt som erfarenhet behandlar den franske filosofen Philippe Lacoue-Labarthe frågan om ett lyriskt språk som inte skulle vara ett uttryck för subjektivitet. I sin analys av Paul Celans poesis historiska position definierar Lacoue-Labarthe subjektet som den princip som grundar, organiserar och säkerställer både igenkännande och handling. Under det våldsamma 1900-talet förvandlades subjektet till en figur inte bara för dominans utan för utrotandet av allt annat än sig själv. Men det som återstår, som Celan insisterade på, är en rest som tillhör den lyriska rösten: en sångbar rest.   

Lacoue-Labarthes detaljerade analyser av två avgörande dikter av Celan, »Tübingen, Jänner« och »Todtnauberg« – den ena ett svar på Hölderlin, den andra på Heidegger – och läsningen av »Meridian«-talet framställer Celans singulära poesi som rörelsen vid och bortom gränsen för den generaliserbara erfarenheten, som en upplevelse, ett genomkorsande av ett farligt fält, där språket inte längre dominerar någonting, utan snarare minns uttömningen av begrepp och kollapsen av subjektets konstituerande krafter. För Lacoue-Labarthe är poesin efter Förintelsen, den blottlagda singularitetens poesi, inte längre en poesi som skulle motsvara begreppet om subjektet – eller, för den delen, begreppet om poesi. Endast genom att bli besviken på den idealistiska poesins heroiska språk och på filosofins myto-ontologiska tendenser kan Celans poesi hålla möjligheten öppen för en annan historia, en annan framtid.

Översättning av Jakob Svedberg.