I sin nya bok blandar Elis Ernst Eriksson det personliga och allmänna, det självupplevda och det sedda på ett alldeles nytt och fruktansvärt brutalt sätt. Eriksson väver samman egna minnen och reflektioner med stundtals plågsamma citat ur den medierapportering från omvärlden som vi ständigt matas med. Eriksson "zappar" som en TV-tittare med betalkanal, han beskriver specifika tillstånd, hur det är att simma över kanalerna i det stora medieflödet och samtidigt uppleva att marginalerna mellan det upplevda och det sedda löser upp sig. När man frågar Eriksson varifrån dessa texter kommer, säger han att allt är snott. Det är säkert så, men då får man ta med att han även snor från sig själv. Att den här författaren absolut inte vill bli förlåten somliga rader, det framgår med stor tydlighet. Hos Eriksson ligger språket ofta nertryckt i världens lera tillsammans med alla skallarna utan underkäkar som han ofta berättar om. Denna syntax som är arméns och förtryckets ordning vill Eriksson definitivt bort ifrån. Med svart humor, vidöppen blick demilitariserar han språket.
