Elis Ernst Eriksson – författare

Nattens hundar består av tio märkliga prosaberättelser bortom avgrundens rand. Med ett säreget språk, sakligt och poetiskt, och en gränslös fantasi som för tankarna till Hieronymus Bosch, skärskådar Elis Ernst Eriksson sidor av det mänskliga varat som vi vanligvis väjer inför. Trots sin nattsvarta förtvivlan och texternas ofta makabra innehåll, rymmer denna bok en del galghumor. Och tröst. Längst in i helvetet, bakom julgranen, skymtar alltid "ett vitt mörkt". Nattens hundar är en sensationellt stark prosadebut av Elis Ernst Eriksson.

Pavan 6,7,8,9 och 10 fortsätter där de fem första Pavanhäftena, utkomna på Åke Hodells avantgardeförlag Kerberos 1965-70, slutade. Pavan är fortfarande samme "kåvbåj" som bor i och under ett träd. Hans värld är fortfarande "prerien", han dricker kaffe och äter bullar. Det mesta är således sig likt, men något har hänt. Borta är det skissartade intrycket från 60-talshäftena. Pavans värld har blivit mer levande och ännu mer fantastisk.

Pavan 6,7,8,9 och 10 fortsätter där de fem första Pavanhäftena, utkomna på Åke Hodells avantgardeförlag Kerberos 1965-70, slutade. Pavan är fortfarande samme "kåvbåj" som bor i och under ett träd. Hans värld är fortfarande "prerien", han dricker kaffe och äter bullar. Det mesta är således sig likt, men något har hänt. Borta är det skissartade intrycket från 60-talshäftena. Pavans värld har blivit mer levande och ännu mer fantastisk.

Pavan 6,7,8,9 och 10 fortsätter där de fem första Pavanhäftena, utkomna på Åke Hodells avantgardeförlag Kerberos 1965-70, slutade. Pavan är fortfarande samme "kåvbåj" som bor i och under ett träd. Hans värld är fortfarande "prerien", han dricker kaffe och äter bullar. Det mesta är således sig likt, men något har hänt. Borta är det skissartade intrycket från 60-talshäftena. Pavans värld har blivit mer levande och ännu mer fantastisk.

Pavan 6,7,8,9 och 10 fortsätter där de fem första Pavanhäftena, utkomna på Åke Hodells avantgardeförlag Kerberos 1965-70, slutade. Pavan är fortfarande samme "kåvbåj" som bor i och under ett träd. Hans värld är fortfarande "prerien", han dricker kaffe och äter bullar. Det mesta är således sig likt, men något har hänt. Borta är det skissartade intrycket från 60-talshäftena. Pavans värld har blivit mer levande och ännu mer fantastisk.

Pavan 6,7,8,9 och 10 fortsätter där de fem första Pavanhäftena, utkomna på Åke Hodells avantgardeförlag Kerberos 1965-70, slutade. Pavan är fortfarande samme "kåvbåj" som bor i och under ett träd. Hans värld är fortfarande "prerien", han dricker kaffe och äter bullar. Det mesta är således sig likt, men något har hänt. Borta är det skissartade intrycket från 60-talshäftena. Pavans värld har blivit mer levande och ännu mer fantastisk.

Den 2 januari 1965 var det vernissage på Elis Erikssons utställning "indijaner å en kåvbåj" på Galerie Burén i Stockholm. En av besökarna var poeten Bengt Emil Johnson:"Hela utställningslokalen hade förvandlats till ett slags engångskonstverk. Hästar och indijaner klev bokstavligen ut ur bilden och ner på golvet, mot betraktaren. Det fanns tecknade serier, men de hade ingenting med pop-art att göra. De ingick i det stora sammanhanget, där läsriktningarna var dirigerade så att man kunde följa med de olika faserna i den fantasifulla, uppsluppna historien om kåvbåjen PAVA och hans lisa SKVAS, och man kunde följa med pilen som Pava sköt mot indijanhövdingen BOLLEN, tvärs över rummet, så att BOLLEN träffades och sa: 'åjjdå! Ja tappa min mössa'. På lediga stunder satt PAVA i sitt guldträd och spejade ut över prärien, medan han försökte lösa problemet med Bållen i lådan" (Elis Eriksson, 1965) Efter utställningen tog Pavan klivet in i serievärlden. Vernissage dokumenterar i unika färgbilder en av 60-talets mest omtalade installationer. Boken är formgiven av Elis Eriksson. Vernissage belönades år 2003 av Svensk bokkonst: "Hedersomnämnande för en avantgardistisk och konsekvent grafisk egensinnighet. En solitär"

Elis Ernst Erikssons Tårar är en poetisk berättelse om en flicka som står och gråter framför ett skyltfönster vid Mariatorget på Söder. Med små och originella medel lyckas Elis Ernst Eriksson förlänga detta ögonblick till en hel bok. "Det är fanimej ett jazzsolo med oväntade radbyten. Ibland påminner det om kompositören Erik Saties små sarkasmer förklädda till sjögurkor och skaldjur med ögonen på rörliga skaft. Men kanske främst en stillsam kritik av den stora samhällsförvirringen där inget 'setts eller hörts av och ingen visste heller inte riktigt säkert alls nånting alls'" (Mikael Strömberg, AB) Boken är illustrerad av författaren.

Den ojämförlige seriehjälten Pavan drar vidare mot nya äventyr i fem böcker. Elis Erikssons "kåvbåj" bor i och under ett träd på "prerien". I hans mössa finns kartan över världen, med ourforskade områden och dimensioner. Elis Erikssons uppfinningsrikedom flödar hämninslöst.

Den ojämförlige seriehjälten Pavan drar vidare mot nya äventyr i fem böcker. Elis Erikssons "kåvbåj" bor i och under ett träd på "prerien". I hans mössa finns kartan över världen, med ourforskade områden och dimensioner. Elis Erikssons uppfinningsrikedom flödar hämninslöst.

Den ojämförlige seriehjälten Pavan drar vidare mot nya äventyr i fem böcker. Elis Erikssons "kåvbåj" bor i och under ett träd på "prerien". I hans mössa finns kartan över världen, med ourforskade områden och dimensioner. Elis Erikssons uppfinningsrikedom flödar hämninslöst.

Den ojämförlige seriehjälten Pavan drar vidare mot nya äventyr i fem böcker. Elis Erikssons "kåvbåj" bor i och under ett träd på "prerien". I hans mössa finns kartan över världen, med ourforskade områden och dimensioner. Elis Erikssons uppfinningsrikedom flödar hämninslöst.

Den ojämförlige seriehjälten Pavan drar vidare mot nya äventyr i fem böcker. Elis Erikssons "kåvbåj" bor i och under ett träd på "prerien". I hans mössa finns kartan över världen, med ourforskade områden och dimensioner. Elis Erikssons uppfinningsrikedom flödar hämninslöst.

I sin nya bok blandar Elis Ernst Eriksson det personliga och allmänna, det självupplevda och det sedda på ett alldeles nytt och fruktansvärt brutalt sätt. Eriksson väver samman egna minnen och reflektioner med stundtals plågsamma citat ur den medierapportering från omvärlden som vi ständigt matas med. Eriksson "zappar" som en TV-tittare med betalkanal, han beskriver specifika tillstånd, hur det är att simma över kanalerna i det stora medieflödet och samtidigt uppleva att marginalerna mellan det upplevda och det sedda löser upp sig. När man frågar Eriksson varifrån dessa texter kommer, säger han att allt är snott. Det är säkert så, men då får man ta med att han även snor från sig själv. Att den här författaren absolut inte vill bli förlåten somliga rader, det framgår med stor tydlighet. Hos Eriksson ligger språket ofta nertryckt i världens lera tillsammans med alla skallarna utan underkäkar som han ofta berättar om. Denna syntax som är arméns och förtryckets ordning vill Eriksson definitivt bort ifrån. Med svart humor, vidöppen blick demilitariserar han språket.