"Vad är det som får det stora flertalet av oss att stillsamt acceptera att papperslösa löneslavar världen över är den enda möjliga vägen till ett framtida globalt välstånd? Hur kan en ekonomisk katastrof där många människor förlorar arbete och hem, och ännu fler redan hungriga drivs än närmare svälten, beskrivas som ett reningsbad? Det finns många bra svar på de frågorna, men det Lorenzoni ger är kanske det mest intressanta." (Moa Matthis, Dagens Nyheter)
Att färdas under dödens tecken är en idéhistorisk studie av hur den västerländska civilisationen döljer det våld och de offer som utgör dess egen förutsättning. Genom att undersöka hur den berömde antropologen James G Frazer konstruerar vilden som ett objekt för sin forskning lyckas Patricia Lorenzoni frilägga förtigna sidor av vår västerländska historia.
1885 träffar den franske antropologen Paul Topinard en australisk kvinna kallad Jenny. Jenny ingår i en grupp "vildar" som skickas runt för att visas upp på cirkusar, museer och djurparker i Europa och USA. Hennes make har just dött, hon är apatiskt likgiltig inför Topinards önskan om att få studera henne. Topinard tolkar detta som ett uttryck för hennes stupiditet.
Detta är upptakten till Patricia Lorenzonis Att färdas under dödens tecken. Genom att studera hur vetenskapen konstruerar vilden visar hon hur framsteget bejakas samtidigt som man varnar för att civilisationen åter skall störta ner i vildhet. Vilden skapas inte bara som den civiliserades motsats, utan också som en bild av de sidor hos sig själv man inte vill se. I centrum står James G Frazers antropologiska klassiker Den gyllene grenen. I dess föreställning om vilden hittar Lorenzoni en västerländsk självförståelse som fortfarande är aktuell, om än med andra förtecken.
Patricia Lorenzoni är fil dr i idéhistoria och är sedan januari 2018 verksam som forskare vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (Cemfor), Uppsala universitet.
