När jag började engagera mig i fredsfrågan under början av 1980-talet hade jag i bagaget med mig en del erfarenheter från politik och frivilligorganisationer. Enskilda människors fredsvilja hade jag nära till, mina barns mor hade beskjutits av en rysk stridspilot och mina egna tankar i ämnet hade upptagit mig en tid så intensivt att jag valde att överge andra möjligheter för att engagera mig på heltid i kunskapssökande för fred. Här fanns således, tänkte jag, tre enheter i samspel 1: staten, företrädd av politiken, 2: fredsrörelsen och 3: enskilda människor, ibland sammantaget kallade för folket.Så småningom började jag fundera allt mer på vad som kunde tänkas karaktärisera relationerna mellan de tre. Det var ju uppenbart att staters ledare ansåg sig ha rätten att sända folk i krig och under historiens lopp ibland dödade den som inte ville följa inställelseordern. Fungerade detta i princip på samma sätt under olika tider och i olika kulturer? 1992 träffade jag Anders Forsse som då utredde frågan om den svenska statens ekonomiska stöd till fredsorganisationer. Hur hade detta statsanslag kommit till och varför? Hur resonerade olika utredare, utrikespolitiker och fredsrörelseaktiva om värdet av ett sådant stöd? Vilka regler för det borde gälla? Sådana tankar och frågor fanns med i bakgrunden när jag för några år sedan började skriva en bok som fått titeln Upplysning för freden. Av skäl som läsare väl kan förstå tillägnas den riksdagsledamoten och fredstänkaren Johan Nilsson.Politiker, forskare, journalister, debattörer, aktiva i olika fredsorganisationer och andra som tänker kring fredsfrågan kan inte förväntas ha tid eller leta fram denne hedersmans riksdagsmotion 1929 om ett nytt anslag i statsbudgeten till Upplysningsarbete för freden av en debattmotståndare sedd som den mest undermåliga och missriktade motion som skådats i Sveriges riksdag. Inte heller UDs senaste utredare 2002 hade någon kunskap om detta anslags ursprung. Det kan du få som tar dig tid att ta del av 238 sidor om inlägg i livliga riksdagsdebatter, om utrikesdepartementets fredsrörelseutredningar och om försök till strategiskt tänkande inom fredsrörelsen. Det finns nog samband mellan styrkan i den enskildes fredsvilja, fredsorganisationers effektivitetsgrad och staters konflikthanteringsförmåga som kan finnas anledning att tänka kring när kriget i och kring Afghanistan nu ser ut att trappas upp. Kommentarer välkomnas!Valentin Sevéusordförande i Sveriges Fredsråd 2005-2008seveus

När jag började engagera mig i fredsfrågan under början av 1980-talet hade jag i bagaget med mig en del erfarenheter från politik och frivilligorganisationer. Enskilda människors fredsvilja hade jag nära till, mina barns mor hade beskjutits av en rysk stridspilot och mina egna tankar i ämnet hade upptagit mig en tid så intensivt att jag valde att överge andra möjligheter för att engagera mig på heltid i kunskapssökande för fred. Här fanns således, tänkte jag, tre enheter i samspel 1: staten, företrädd av politiken, 2: fredsrörelsen och 3: enskilda människor, ibland sammantaget kallade för folket.Så småningom började jag fundera allt mer på vad som kunde tänkas karaktärisera relationerna mellan de tre. Det var ju uppenbart att staters ledare ansåg sig ha rätten att sända folk i krig och under historiens lopp ibland dödade den som inte ville följa inställelseordern. Fungerade detta i princip på samma sätt under olika tider och i olika kulturer? 1992 träffade jag Anders Forsse som då utredde frågan om den svenska statens ekonomiska stöd till fredsorganisationer. Hur hade detta statsanslag kommit till och varför? Hur resonerade olika utredare, utrikespolitiker och fredsrörelseaktiva om värdet av ett sådant stöd? Vilka regler för det borde gälla? Sådana tankar och frågor fanns med i bakgrunden när jag för några år sedan började skriva en bok som fått titeln Upplysning för freden. Av skäl som läsare väl kan förstå tillägnas den riksdagsledamoten och fredstänkaren Johan Nilsson.Politiker, forskare, journalister, debattörer, aktiva i olika fredsorganisationer och andra som tänker kring fredsfrågan kan inte förväntas ha tid eller leta fram denne hedersmans riksdagsmotion 1929 om ett nytt anslag i statsbudgeten till Upplysningsarbete för freden av en debattmotståndare sedd som den mest undermåliga och missriktade motion som skådats i Sveriges riksdag. Inte heller UDs senaste utredare 2002 hade någon kunskap om detta anslags ursprung. Det kan du få som tar dig tid att ta del av 238 sidor om inlägg i livliga riksdagsdebatter, om utrikesdepartementets fredsrörelseutredningar och om försök till strategiskt tänkande inom fredsrörelsen. Det finns nog samband mellan styrkan i den enskildes fredsvilja, fredsorganisationers effektivitetsgrad och staters konflikthanteringsförmåga som kan finnas anledning att tänka kring när kriget i och kring Afghanistan nu ser ut att trappas upp. Kommentarer välkomnas!Valentin Sevéusordförande i Sveriges Fredsråd 2005-2008seveus

När jag började engagera mig i fredsfrågan under början av 1980-talet hade jag i bagaget med mig en del erfarenheter från politik och frivilligorganisationer. Enskilda människors fredsvilja hade jag nära till, mina barns mor hade beskjutits av en rysk stridspilot och mina egna tankar i ämnet hade upptagit mig en tid så intensivt att jag valde att överge andra möjligheter för att engagera mig på heltid i kunskapssökande för fred. Här fanns således, tänkte jag, tre enheter i samspel 1: staten, företrädd av politiken, 2: fredsrörelsen och 3: enskilda människor, ibland sammantaget kallade för folket.Så småningom började jag fundera allt mer på vad som kunde tänkas karaktärisera relationerna mellan de tre. Det var ju uppenbart att staters ledare ansåg sig ha rätten att sända folk i krig och under historiens lopp ibland dödade den som inte ville följa inställelseordern. Fungerade detta i princip på samma sätt under olika tider och i olika kulturer? 1992 träffade jag Anders Forsse som då utredde frågan om den svenska statens ekonomiska stöd till fredsorganisationer. Hur hade detta statsanslag kommit till och varför? Hur resonerade olika utredare, utrikespolitiker och fredsrörelseaktiva om värdet av ett sådant stöd? Vilka regler för det borde gälla? Sådana tankar och frågor fanns med i bakgrunden när jag för några år sedan började skriva en bok som fått titeln Upplysning för freden. Av skäl som läsare väl kan förstå tillägnas den riksdagsledamoten och fredstänkaren Johan Nilsson.Politiker, forskare, journalister, debattörer, aktiva i olika fredsorganisationer och andra som tänker kring fredsfrågan kan inte förväntas ha tid eller leta fram denne hedersmans riksdagsmotion 1929 om ett nytt anslag i statsbudgeten till Upplysningsarbete för freden av en debattmotståndare sedd som den mest undermåliga och missriktade motion som skådats i Sveriges riksdag. Inte heller UDs senaste utredare 2002 hade någon kunskap om detta anslags ursprung. Det kan du få som tar dig tid att ta del av 238 sidor om inlägg i livliga riksdagsdebatter, om utrikesdepartementets fredsrörelseutredningar och om försök till strategiskt tänkande inom fredsrörelsen. Det finns nog samband mellan styrkan i den enskildes fredsvilja, fredsorganisationers effektivitetsgrad och staters konflikthanteringsförmåga som kan finnas anledning att tänka kring när kriget i och kring Afghanistan nu ser ut att trappas upp. Kommentarer välkomnas!Valentin Sevéusordförande i Sveriges Fredsråd 2005-2008seveus