År 1905 hade var femte svensk utvandrat västerut. Emigrationsvågen hade hitintills stått i förgrunden av befolkningsfrågan, men den fick lämna plats åt nativitetsproblemet under nationalsocialismens blomstringstid. Det svenska blodet måste sluta flöda ut ur landet. Ur Eskilstunakuriren maj 1922: Vi är unga och kraftiga män som ha gått arbetslösa ett år och längre. Den som ej varit med om något sådant kan svårligen fatta det. Vår tillvaro har blivit fullkomligt ödelagd. Halvsvältande drar vi oss fram. Kläderna är i trasor. Något nytt är aldrig att tänka på. Det finns ej pengar till lyse. Då stänger man av elen och vi får sitta i mörker. Vi har ej pengar till hyra. Då vräker man ut oss på gatan. Ett helt år har vi dagligen drivit gata upp och ned bara för att få en stämpel i våra böcker! Detta är vanvett. Vi vill bli bönder och småbrukare, men aldrig i livet statkarlar Sveriges regering upplät blötmyrar i norra Sverige för att folk skulle få en utkomst och en framtid där. År 1922 anlände 16 arbetsvilliga, svältfödda karlar i lågskor och hatt till järnvägsstationen i Vilhelmina. De travade 13 kilometer i djup snö i väglöst land. Per Albin var en av dem. Jag lärde känna honom och hans levnadsöde ur en pappkartong på vinden.
