Bokförlaget Alerta – förlag

Gunnar Bolin på Sveriges Radios kulturredaktion skriver i sitt förord till De värnlösa att Lilian O. Montmar ”ger röst åt barnen"

En gedigen research ligger bakom ”De värnlösa”, som i våra tider av nationalism och högerpopulism, är en lämplig studiebok i skolor.

Författaren utgår från Primo Levis fråga, vad är en människa, alltså du och jag, i stånd till att utföra för att överleva om vi hamnar i liknande situationer? Montmar redovisar med intervjuer, vittnesmål och domstolsprotokoll vad som hände på uppfostringsanstalten Spiegelgrund i Wien.  Förövarna, läkare och personal på Spiegelgrund och Steinhof skyllde på varandra, order, plikt och Hitlers lagar, när rättvisa skulle skipas. De ansåg framför allt att de arbetade i vetenskapens tjänst och blev ofta frikända.

I ett kapitel skildras Rasbiologins historia. Sverige låg länge i framkant av klassificering av människor. 1922 inrättades världens första rasbiologiska institut under ledning av Herman Lundborg. Institutet förändrades med tiden, men att direkt eller indirekt dela in människor i A- eller B-kategorier dog inte ut när det goda samhället skulle byggas.

I ett av de avslutande avsnitten benämnt Samtal om framtiden redovisar Montmar, som också är gymnasielärare, ett samarbete med en kollega där de låtit sina elever ta del av vittnesmålen från Spiegelgrund. Bland annat har eleverna ställts inför frågan hur de upplever de olika vittnesmål som redovisas i boken. En student räcker då upp handen och säger att: ”... det som gjort mest intryck på honom varit, hur svårt det verkar vara att bearbeta upplevelser av övergrepp. Han tror att ingen människa egentligen kan känna in en annan människas ångest och rädslor...”

Vad lär vi av boken? Att personer som känner empati för andra människor vårdar sitt eget psyke. Empati och medkänsla utan baktankar ger kraft och är helande för individen själv. Boken visar människans komplexitet. Hur det goda och det onda finns inom oss och att vi är kapabla till allt däremellan. Men för att det goda ska vinna måste vi se den andra, se individen i varje människa. 

Dessa vittnesmål och erfarenheter är viktiga lärdomar i dessa oroliga tider då många människor är på flykt undan krig och visar att det går att göra skillnad även i en svår situation.

Lilian O. Montmar är född i Stockholm men har även bott i Wien under många år. Liksom hennes två tidigare romaner handlar Hedersmannen till en del om att hamna i en ny kultur och vara en främling. Det hela utspelar sig i efterkrigstid och framåt. Pigan Emma våldtas av sin husbonde, en skam som kommer att prägla henne och hennes familj. Emma och sonen – oäktingen – emigrerar till USA. Där möter hon andra som haft det svårt, inte minst judar som överlevt kriget. Språkbehandlingen är utmärkt.  Såväl den, som temat doftar verkligen 1950-tal, ja kanske t.o.m. av ännu tidigare tid. Miljöbeskrivningarna är träffande.  Både till stil och framställning är det ibland en sedelärande historia. Men det är en gripande berättelse om det svenska klassamhället, där den rikes rätt består, men också om vad gemenskap mellan människor betyder och om hur människor kan gå igenom förfärliga trauman och ändå ha kvar sin värdighet. Lena Udd

 Birgitta Andersson, präst i Svenska kyrkan

 Det är med stor behållning som jag har läst trilogin om Emma och hennes liv. Efter att ha läst de två första delarna väntade jag otåligt att få tredje delen i min hand! Hur skulle det gå? Hur skulle livet gestalta sig för Emma och hennes son John?  Det jag tänker på under tiden som jag har läst böckerna det är, hur en människas onda handling kan få sådana förödande konsekvenser för så många. Självklart är det Emma som drabbas hårdast, men det drabbar också hennes familj. Alla förhoppningar som föräldrarna hade gjort om sitt älskade barn, de grusas. Och de förlorar sin enda dotter, sitt enda barn!  Emma kan inte stanna kvar i hembygden efter våldtäkten. Polisanmälan är det inte tal om. Det är hon som står där med skammen, inte förövaren. Emma är ung. Hon har livet framför sig. Midsommaraftonen lockar med dans och glädje. På ett ögonblick slås allt sönder.

Mannen som gjort denna avskyvärda handling får behålla all respekt till följd av sin sociala ställning. Jag kan inte låta bli att tänka på våldtäktsoffer idag. Hur ser vi på dessa? Hur blir de bemötta av polismyndigheter, i domstolar, vid rättegångar? Hur ofta får inte offren frågor om sina sexvanor, sin utmanande klädsel! Betraktas inte männen som begått våldtäkterna ibland med respekt istället för avsky och fördömanden?

 Vi får följa Emma och hennes kamp för att överleva och försörja sig och sonen i Amerika, i New York. Det är mycket smärtsamt att läsa om hennes oförmåga att ta sonen till sig. Hon älskar honom inte

I sin roman "Dimma över Albysjön" har författaren lyckats ge sina romanfigurer röster som verkligen berör och dröjer kvar hos läsaren. När föräldrar och vuxna abdikerar får dessa barn och ungdomar klara sig bäst de kan. Romanen ger också en smärtsam inblick i skolans vardagsliv, där ingenting förskönas. Ändå har Montmar på ett beundransvärt sätt lyckats med konststycket att ingjuta framtidshopp. Efter 30 år som lärare kan hon sin skola utantill. Skildringen bidrar i hög grad till debatten om skolans inre liv, där många uttalar sig utan verklig insikt i problemställningarna. Som en sidoeffekt får även det svenska rättsväsendet på huden. Romanen är ett led i hennes kamp mot segregationen och mot avskaffandet av språkutbildningen på Södertörns högskola. Alla barn har rätt till en bra utbildning. Även ungdomar som bor i kommuner med många olika kulturyttringar.

Frank-Michael Kirsch, Södertörns högskola

En guidad tur genom skolungdomarnas värld

   Läsaren tillåts, ur ett ungdomsperspektiv, ta del av det liv som omgärdas och styrs av skolans skyddade verkstad, generationsklyftor, skola/föräldrarelationer, kulturkrockar men också av den bitterljuva ungdomskärleken, mobbningen och betygshetsen allt i en och samma smältdegel. För föräldragenerationen blir boken en guidad tur genom ungdomarnas värld som kan vara mycket lärorik för den som vågar ta till sig den erfarenhetsbaserade informationen men också en spännande och intressant läsning. För skolans företrädare, ledare och lärare, måste berättelsen upplevas som ett igenkännande - vi vet vi har upplevt det själva? om än i vissa stycken på ett brutalt sätt. Måhända kan boken ge upphov till diskussioner och analys och föda idéer som kan användas i skolans ständigt pågående förändringsarbete. För ungdomarna själva bör boken erbjuda några timmars intressant och spännande läsning, som visar att man aldrig är ensam om sina problem. Man delar dem alltid med andra. Dessutom är den värld och det system vi lever i ofta grundorsaken och inte de egna tillkortakommanden. Anna Eriksson, 2007-07-16

Fängslande underhållning om fördomar

Bokens trovärdiga karaktärer inger hopp och stannar i minnet: pojken Pelle som på äventyrliga vägar besöker sin sinnessjuka mamma på Huddinge Universitetssjukhus, flickan Sofia som utsätts för sexuella övergrepp i en byråkratiserad och handlingsförlamad skola, kärleksparet Helena och Yannis som övervinner fördomar hos sina svenska och grekiska familjer. Författarinnan kan det, som en gång i tiden skulle bli världens bästa skola, ut- och inifrån. Dimma över Albysjön är bra och fängslande underhållning, men lika mycket ett engagerat och kunnigt inlägg i skoldebatten.FMK, 2007-06-16 

BTJ Filippa Lindholm

BN 4506512­B9

031-03-263 mars

Nej, låt er inte luras av det hurtfriska i Lilian O. Montmars romantitel! Kärlek, Vänskap och Rock n’ Roll är faktiskt litet mer än bara en klichéartad ungdomsroman. Huvudpersonen är 17-­åriga Helena, som 1959 beger sig till Wien. Hon reser för att träffa sin älskade Wolfgang, en man som hon träffat under några somrar i Sverige. Men sanningen om tillvaron som ensam och utsatt kvinna i en främmande stad ligger långt ifrån den entusiastiska bild som Helena målar upp i breven hem till modern. Helenas väg kantas av älskarens svek, ätstörningar, problem med en ny kultur, med arbete och bostad men också av kärleken till musiken, en ny vän och kampen för att bli en egen individ.  Lilian O. Montmar född i Stockholm, flyttade i slutet av 50­-talet till Österrike, där hon bodde i ett tjugotal år.

BTJ Filippa Lindholm

BN 4506512­B9

031-03-263 mars

Nej, låt er inte luras av det hurtfriska i Lilian O. Montmars romantitel! Kärlek, Vänskap och Rock n’ Roll är faktiskt litet mer än bara en klichéartad ungdomsroman. Huvudpersonen är 17-­åriga Helena, som 1959 beger sig till Wien. Hon reser för att träffa sin älskade Wolfgang, en man som hon träffat under några somrar i Sverige. Men sanningen om tillvaron som ensam och utsatt kvinna i en främmande stad ligger långt ifrån den entusiastiska bild som Helena målar upp i breven hem till modern. Helenas väg kantas av älskarens svek, ätstörningar, problem med en ny kultur, med arbete och bostad men också av kärleken till musiken, en ny vän och kampen för att bli en egen individ.  Lilian O. Montmar född i Stockholm, flyttade i slutet av 50­-talet till Österrike, där hon bodde i ett tjugotal år.

BTJ recensionen 2005:18: (BN 4739054-C8)

"Författaren är född i Stockholm men har varit bosatt i Wien i tjugotalet år. Hon har i flera tidigare romaner, särskilt ungdomsromaner, behandlat teman som utsatthet, utanförskap och hur det är att vara invandrare. Så även i denna bok som är den andra i en planerad trilogi. I första boken handlade det om pigan Emma som blev utsatt för en våldtäkt av bygdens store och oantastlige man. Emma flydde till New York där hon skapade sig ett nytt liv med sonen. Sammanflätat med Emmas historia berättas om det judiska paret Ari och Ariel, båda överlevare från koncentrationsläger. Montmar berättar drivet och lättläst. Det är en stark berättelse om hur människor som misshandlats av livet kan bli hela igen genom att försöka tala om och ta tag i det onämnbara." Lena Udd

Birgitta Andersson, präst i Svenska kyrkan:

Det är med stor behållning som jag har läst trilogin om Emma och hennes liv. Efter att ha läst de två första delarna väntade jag otåligt att få tredje delen i min hand! Hur skulle det gå? Hur skulle livet gestalta sig för Emma och hennes son John?

Det jag tänker på under tiden som jag har läst böckerna det är, hur en människas onda handling kan få sådana förödande konsekvenser för så många. Självklart är det Emma som drabbas hårdast, men det drabbar också hennes familj. Alla förhoppningar som föräldrarna hade gjort om sitt älskade barn, de grusas. Och de förlorar sin enda dotter, sitt enda barn!

Emma kan inte stanna kvar i hembygden efter våldtäkten. Polisanmälan är det inte tal om. Det är hon som står där med skammen, inte förövaren. Emma är ung. Hon har livet framför sig. Midsommaraftonen lockar med dans och glädje. På ett ögonblick slås allt sönder. Mannen som gjort denna avskyvärda handling får behålla all respekt till följd av sin sociala ställning. 

Jag kan inte låta bli att tänka på våldtäktsoffer idag. Hur ser vi på dessa? Hur blir de bemötta av polismyndigheter, i domstolar, vid rättegångar? Hur ofta får inte offren frågor om sina sexvanor, sin utmanande klädsel! Betraktas inte männen som begått våldtäkterna ibland med respekt istället för avsky och fördömanden? 

Vi får följa Emma och hennes kamp för att överleva och försörja sig och sonen i Amerika, i New York. Det är mycket smärtsamt att läsa om hennes oförmåga att ta sonen till sig. Hon älskar honom inte! Övergreppet har förstört hennes förmåga att knyta an. Hela hennes känsloliv har gått i baklås.

Det är med sorg man följer Johns uppväxt och hans ständiga längtan efter mammans kärlek, som han inte lyckas erövra, hur duktig och foglig han än är. Han brottas med denna fråga under hela sin uppväxt, varför han inte är älskad. Mamma Emma kan inte heller knyta an till den kärleksfulle man, Daniel, som hon träffar i New York och som ger John ett kärleksfullt stöd under hans uppväxt. Den kärlek som Daniel hyser<

Lilian O. Montmar är född i Stockholm men har även bott i Wien under många år. Liksom hennes två tidigare romaner handlar Hedersmannen till en del om att hamna i en ny kultur och vara en främling. Det hela utspelar sig i efterkrigstid och framåt. Pigan Emma våldtas av sin husbonde, en skam som kommer att prägla henne och hennes familj. Emma och sonen – oäktingen – emigrerar till USA. Där möter hon andra som haft det svårt, inte minst judar som överlevt kriget. Språkbehandlingen är utmärkt.  Såväl den, som temat doftar verkligen 1950-tal, ja kanske t.o.m. av ännu tidigare tid. Miljöbeskrivningarna är träffande.  Både till stil och framställning är det ibland en sedelärande historia. Men det är en gripande berättelse om det svenska klassamhället, där den rikes rätt består, men också om vad gemenskap mellan människor betyder och om hur människor kan gå igenom förfärliga trauman och ändå ha kvar sin värdighet. Lena Udd

Birgitta Andersson, präst i Svenska kyrkan:

Det är med stor behållning som jag har läst trilogin om Emma och hennes liv. Efter att ha läst de två första delarna väntade jag otåligt att få tredje delen i min hand! Hur skulle det gå? Hur skulle livet gestalta sig för Emma och hennes son John?

Det jag tänker på under tiden som jag har läst böckerna det är, hur en människas onda handling kan få sådana förödande konsekvenser för så många. Självklart är det Emma som drabbas hårdast, men det drabbar också hennes familj. Alla förhoppningar som föräldrarna hade gjort om sitt älskade barn, de grusas. Och de förlorar sin enda dotter, sitt enda barn!

Emma kan inte stanna kvar i hembygden efter våldtäkten. Polisanmälan är det inte tal om. Det är hon som står där med skammen, inte förövaren. Emma är ung. Hon har livet framför sig. Midsommaraftonen lockar med dans och glädje. På ett ögonblick slås allt sönder.

Mannen som gjort denna avskyvärda handling får behålla all respekt till följd av sin sociala ställning. 

Jag kan inte låta bli att tänka på våldtäktsoffer idag. Hur ser vi på dessa? Hur blir de bemötta av polismyndigheter, i domstolar, vid rättegångar? Hur ofta får inte offren frågor om sina sexvanor, sin utmanande klädsel! Betraktas inte männen som begått våldtäkterna ibland med respekt istället för avsky och fördömanden?

Vi får följa Emma och hennes kamp för att överleva och försörja sig och sonen i Amerika, i New York. Det är mycket smärtsamt att läsa om hennes oförmåga att ta sonen till sig. Hon älskar honom inte! Övergreppet har förstört hennes förmåga att knyta an. Hela hennes känsloliv har gått i baklås.

Det är med sorg man följer Johns uppväxt och hans ständiga längtan efter 

mammans<

BTJ Karin Holst Nihlén

Min vän från Metaponto är berättelsen om Nico, en syditaliensk gästarbetare och hans familj, först i Tyskland, senare i Wien. Författaren skildrar den kulturkrock som uppstår när man har sina rötter i ett uråldrigt bondesamhälle och konfronteras med en modern industristad, får nya vänner med andra värderingar och därmed svårigheter att anpassa sig. Trots hårt arbete och god vilja möts Nico av motgångar både inom familjen och på arbetsplatsen. Till sist tappar han fortfästet, den starka påverkan från barndomens bysamhälle och rädslan att misslyckas kontrasteras allt mer av en tilltagande skepsis mot invandrare. Bokens styrka ligger i blottläggningen av dessa problem­.  Skildringen av miljön och personerna är i stort sett bra. Montmar skriver dels i jagform, dels låter hon personerna tala. Boken är lättläst. Författaren har fått det österrikiska Luitpold-­Sternpriset för sitt bidrag på temat Solidaritet över gränserna.               

BTJ recensionen 2005:18: (BN 4739054-C8)

"Författaren är född i Stockholm men har varit bosatt i Wien i tjugotalet år. Hon har i flera tidigare romaner, särskilt ungdomsromaner, behandlat teman som utsatthet, utanförskap och hur det är att vara invandrare. Så även i denna bok som är den andra i en planerad trilogi. I första boken handlade det om pigan Emma som blev utsatt för en våldtäkt av bygdens store och oantastlige man. Emma flydde till New York där hon skapade sig ett nytt liv med sonen. Sammanflätat med Emmas historia berättas om det judiska paret Ari och Ariel, båda överlevare från koncentrationsläger. Montmar berättar drivet och lättläst. Det är en stark berättelse om hur människor som misshandlats av livet kan bli hela igen genom att försöka tala om och ta tag i det onämnbara." Lena Udd

 Birgitta Andersson, präst i Svenska kyrkan:

 Det är med stor behållning som jag har läst trilogin om Emma och hennes liv. Efter att ha läst de två första delarna väntade jag otåligt att få tredje delen i min hand! Hur skulle det gå? Hur skulle livet gestalta sig för Emma och hennes son John?

 Det jag tänker på under tiden som jag har läst böckerna det är, hur en människas onda handling kan få sådana förödande konsekvenser för så många. Självklart är det Emma som drabbas hårdast, men det drabbar också hennes familj. Alla förhoppningar som föräldrarna hade gjort om sitt älskade barn, de grusas. Och de förlorar sin enda dotter, sitt enda barn!

Emma kan inte stanna kvar i hembygden efter våldtäkten. Polisanmälan är det inte tal om. Det är hon som står där med skammen, inte förövaren.

Emma är ung. Hon har livet framför sig. Midsommaraftonen lockar med dans och glädje. På ett ögonblick slås allt sönder. Mannen som gjort denna avskyvärda handling får behålla all respekt till följd av sin sociala ställning. 

Jag kan inte låta bli att tänka på våldtäktsoffer idag. Hur ser vi på dessa? Hur blir de bemötta av polismyndigheter, i domstolar, vid rättegångar? Hur ofta får inte offren frågor om sina sexvanor, sin utmanande klädsel! Betraktas inte männen som begått våldtäkterna ibland med respekt istället för avsky och fördömanden?

Vi får följa Emma och hennes kamp för att överleva och försörja sig och sonen i Amerika, i New York. Det är mycket smärtsamt att läsa om hennes oförmåga att ta sonen till sig. Hon älskar honom inte! Övergreppet har förstört hennes förmåga att knyta an. Hela hennes känsloliv har gått i baklås.

Det är med sorg man följer Johns uppväxt och hans ständiga längtan efter mammans kärlek, som han inte lyckas erövra, hur duktig och foglig han än är. Han brottas med denna fråga under hela sin uppväxt, varför

År 1905 hade var femte svensk utvandrat. Det svenska blodet måste sluta flöda ut ur landet. Sveriges regering upplät därför blötmyrar i norra Sverige för att folk skulle få en utkomst och en framtid där. År 1922 anlände 16 arbetsvilliga, svältfödda karlar i lågskor och hatt till järnvägsstationen i Vilhelmina. De travade 13 kilometer i  djup snö in i urskogen.  

Per Albin var en av dem. Jag lärde känna honom och hans öde i en pappkartong på vinden. Detta är en dokumentärroman om honom och hans familj i byn Mötingselberg utanför Vilhelmina.Ur Eskilstunakuriren maj 1922:

”Vi är unga och kraftiga män som ha gått arbetslösa ett år och längre. Den som ej varit med om något sådant kan svårligen fatta det. Vår tillvaro har blivit fullkomligt ödelagd. Halvsvältande drar vi oss fram. Kläderna är i trasor. Något nytt är aldrig att tänka på.  Det finns ej pengar till lyse. Då stänger man av elen och vi får sitta i mörker. Vi har ej pengar till hyra. Då vräker man ut oss på gatan. Ett helt år har vi dagligen drivit gata upp och ned bara för att få en stämpel i våra böcker!  Detta är vanvett.  Vi vill bli bönder och småbrukare, men aldrig i livet statkarlar…” VK: Om ett heroiskt projekt på hjortronmyrarna… Lilian O. Montmar skapar ett äreminne över de arbetslösa industriarbetarna från Eskilstuna som bosatte sig i urskogen i april 1922.

Eskilstuna-Kuriren: De kom uppklädda i hatt och lågskor, travade i snö 13 km i väglöst land i hopp om att få odlingsbart land för sina familjer. Tiden var präglad av emigration, världskrig och statens maktapparat...

Aftonbladet: Människornas öden och envisa vardagskamp fångas med inlevelse och detaljrikedom...

BTJ: En synnerligen läsvärd roman i syfte "att dokumentera folket, tidsandan och en nu försvunnen bygd". Läs och begrunda!

Tidn. Kulturen: Med ett fruktbart växlande mellan det sakligt analytiska och känsliga närbilder och med imponerande research, där detaljerna är oerhört välplacerade, blir berättelsen mycket levande och läsvärd... 

Folk stirrar på samekvinnan i den stora röda mössan. "Varför har hon kommit hit?" undrar adelsdamen. "Jag är på väg till kungen, har bett Gud beveka människornas hjärtan att hjälpa oss grunda skolor och barnhem för Lapplands barn, svarar Maria Magdalena Mathsdotter.Damen blir först stum av förvåning, sansar sig och säger sedan:"Hon har redan blivit bönhörd. Följ med mig till pastorn som pålyste kollekten för Lapplands barn igår!"

Den mediala uppmärksamheten kring Marias besök hos kungen påskyndade pastorns planer. Den 8 april 1864 grundades den framgångsrika 5-öresföreningen i Europa för att främja "barnhem i svenska Lappmarken". I sin bok om "Lappland och Maria Magdalena Mathsdotter" skriver pastor Roehrich: "Hennes anletsdrag voro öppna och intelligenta, hennes blick, hennes ord, allt tillkännagaf en öfverlägsen qvinna." Marias djärvhet, själsstyrka och kraft gav praktiska resultat: Fem nya barnhem grundades mellan 1865 och 1868 och den 3 mars 1871 fastställdes odlingsgränsen i lag.

Vem var hon? Hur såg 1860- talets samhälle ut som Maria levde och verkade i? Hur fick hon modet att två gånger bege sig den 80-mil långa vägen till Stockholm?

Aftonbladet: En fascinerande inblick i 1800-talssamernas vardagsliv... Montmar har en näsa för människoöden; livsstilen med renarna, kylan, draget i kåtorna...  

BTJ: Naturen är så innerligt beskriven att man hör bäckarna porla och känner växternas doft. Mycket detaljrikt och levande skildras samernas traditioner...

Örnsköldsviks Allehanda: Ett gediget forskningsarbete, en roman om ett Sverige som icke blott etniska svenskar har. Fram träder ett levande porträtt av en stark och beslutsam kvinna, klok som få, och företagsam utöver det vanliga.

VK: En intressant, stämningsfull och lärorik färd i skuggan av Maria Magdalena.

Tidn. Kulturen: Styv dramatisering av hård verklighet

Hemsida: www.bokforlaget-alerta.se 

Nu tvingas jag att tillgripa sonden igen och det är troligt att jag då finner döden, direkt eller indirekt. Men vad spelar det för roll? Kan man inte armbåga sig fram, är livet ett lidande i armod.” (kvinna 22-år, förlovad, 1934)

Elise Ottesen-Jensens engagemang väcks av moderns arton födslar och systerns olycka. Sitt liv ägnar hon åt kampen för sexualupplysning. Grundar RFSU.

Lydia reser ifrån ett bekvämt liv i New York för att med tolv barn hamna i en lusig sågverksbostad på Sundsbruk.

Storgodsägarfrun Esters familj går i konkurs. Hon och maken bygger en framtid som kolonister i myrmarkerna.

 ”Glädjeflickan” Ruth lämnar sin ”oäkting” på kyrktrappan, ångrar sig, tar ett beslut och söker friheten som tvätterska.

Lisa och Astrid avskyr fårull och utbildar sig till lärare och sjuksköterska. De blir moderna kvinnor i 1950-talsanda.

Dalkullan Susanna sköter gravar i Stockholm, går på Brunnsvik, utbildar sig till lärare och hamnar på Fogelstad.

Fogelstadskvinnorna söker sambandet mellan handens, hjärnans och hjärtats arbete, mellan hemmet och samhället, den enskilde och det allmänna.

Ett tack till de Förmödrar som kämpade för min jämställdhet, yttranderätt, rösträtt, rätten till utbildning och min rätt att vara människa i min egen rätt!

Recensioner:

Oknytt: I dokumentärromanens form berättar författaren om personer och företeelser som hon på olika sätt kommit i kontakt med och som utspelar sig i den norrländska miljön. Den första delen, Kolonisterna på hjortronmyrarna, handlar om de svåra förhållandena för de familjer från södra Sverige som försökte sig på livet som kolonister i 1920-talets Mötingselberg utanför Vilhelmina. Den andra delen tar upp historien om samekvinnan från södra Lappland som gick till kungen i Stockholm för att få honom att ordna så att samebarnen fick skolundervisning. Bokens styrka ligger i skildringarna om kvinnorna och deras liv, som för alltid kommer att vara dokumenterade.  Det är också där Montmars förmåga att gestalta och levandegöra kommer till sin rätt. Boken ger på ett lättillgängligt sätt en inblick i kvinnors villkor och kan bli en inkörsport till en större medvetenhet och intresse att forska vidare i ämnet. Carina Strömberg

Tidn.Kulturen: En väl underbyggd djupdykning ner i den svenska kvinnohistorien. Detaljrikedomen är enorm och förf. lyckas också ge liv åt historiskt viktiga personer. Boken vimlar av starka och svaga kvinnor, rallare, illegala abortörer. Berättartekniken är en blandning av historiska fakta och litterär gestaltning. Den känns äkta och spännande och boken borde intressera alla. Elisabeth Brännström

Kultur-ltz.se: Ett tack till dem som gått före. Det är imponerande mycket folkbildning och kvinnohistoria som förf. fått med. Hon skildrar samhällets utveckling under 100 år med tonvikt på den vanliga människan i ett klassperspektiv mot en fond av politik, världskrig, rösträttskamp och bättre möjligheter till utbildning. Britt Jakobsson

Sundsvalls Tidning: Visst fanns det starka kvinnor förr och så länge de aktar sig för män går det hyfsat. Boken lämnar många tankar efter sig, t.ex. den djupt rotade nedvärderingen av kvinnor. Den svenska hederskulturen är färsk i historien. Vi behöver akta oss för att inte hamna där igen! Susanne Holmlund

VK: Kvinnoöden att påminnas om. Det var olagligt att upplysa om preventivmedel, som förbjöds 1910 och farligt att göra abort själv. En skildring av flera gripande kvinnoöden. Historien ser lite annorlunda ut ur ett kvinnligt perspektiv. Per Runesson

BTJ: I sista delen av Montmars Norrlandstrilogi dokumenteras kvinnors livsvillkor och kamp för ett värdigare liv. Sekelskiftets barnask