Min farfar, Edvard, var fattig statare. Drog på sig godsägarnas vrede när han kämpade för föreningsrätten och organiserade sina kamrater i Lantarbetareförbundet. I slutet av sitt liv fick han se ett mer rättvist samhälle ta form.
Min pappa, Uno, fick bara gå sex år i skolan. Blev metallarbetare men kunde som vuxen, via Brunnsviks folkhögskola och Socialinstitutet, utbilda sig. Han gjorde en klassresa och var med om att bygga ett nytt, solidariskt Sverige.
Jag föddes i början av femtiotalet. Semestrarna blev längre, arbetstiden kortare, trygghetsförsäkringarna fler. För oss barn låg vägen öppen, men jag studerade inte. Jag blev svetsare. Likväl kom jag att göra en klassresa då jag började skriva om arbetets villkor.
Jag blev författare. Synliggör världar som sällan uppmärksammas. Att skriva är ett sätt att ta ställning för människan och livet. Litteraturen hjälper oss att få perspektiv på tillvaron.
Livet är en berättelse, språket vår vägvisare, orden våra verktyg. Världen rör sig och vi med den.
