Växelundervisningen tillhör utan tvekan en av det tidiga 1800-talets mest fascinerande exempel på ett samhälle i förändring och den kan även ses som en av världshistoriens första riktiga pedagogiska flugor. Under bara ett antal år spred sig denna undervisningsmetod från Storbritannien över världen och under en tid praktiserades den på jordens samtliga kontinenter för att sedan ersättas av andra metoder för undervisning. Det som särskilde växelundervisningen från tidigare undervisningsmetoder var framförallt att den gjorde bruk av de främsta eleverna som hjälplärare - så kallade monitörer - vilket gjorde det möjligt för en lärare att undervisa mycket stora grupper av barn. Vidare präglades metoden ofta av en vilja att skapa en rationell och effektiv form av undervisning. I denna bok utmanas tidigare uppfattningar om växelundervisningen genom ett antal studier av dess införande och praktiska tillämpning i Sverige under framförallt 1800-talets första hälft. Frågor som boken försöker besvara är exempelvis varför växelundervisningen infördes i Sverige, i vilken mån metoden var ett sätt att spara pengar på undervisning, hur den påverkade skrivundervisningens utbredning i landet och i vilka delar av utbildningsväsendet den kom till användning. Vidare undersöks även dess betydelse i samband med disciplinens framväxt och då särskilt eventuella skillnader vid dess användning inom olika skolformer. Avslutningsvis, försöker denna bok även sätta in växelundervisningen i sitt historiska sammanhang som en del av 1800-talets utbildningsrevolution. ESBJÖRN LARSSON, f. 1968, är fil. dr i historia och universitetslektor i utbildningshistoria vid Uppsala universitet.
