Den pfalziska ättens sista monark, drottning Ulrika Eleonora (1688 – 1741), kom till makten under en brytningstid för både land och regent. Under hennes regering 1719 – 1720 lades grunderna för det frihetstida statsskicket och drottningens myndighet inskränktes radikalt. Fram träder dock en kvinna med nedärvd känsla för sin dynasti och för kungamaktens höghet. Den makt Ulrika Eleonora hade kvar utövade hon till fullo. En av hennes mest uppmärksammade insatser var det sensationella antalet utdelade adelskap. Ulrika Eleonora adlade 182 personer under loppet av tolv månader. Dessutom upphöjdes 48 adelsmän till friherrar och 15 friherrar blev grevar. Detta var ett av de mest beständiga, och mest kontroversiella, beslut hon verkställde vid sin tid på tronen. Vad förklarar då Ulrika Eleonoras beryktade massadlande? Vilka var drottningens adelsmän och hur gick det till när de adlades? Historikern Joakim Scherp tecknar en bild av drottningen och den nya adeln under det dramatiska skeendet då envälde gick över i frihetstid. Historikern Charlotta Forss kompletterar berättelsen med ett tiotal biografier av nyadlade med skilda yrken och olika bakgrund, både kända och okända män – och en kvinna.
