I denna essä undersöker Mats O Svensson hur antropocen avtecknar sig i den samtida lyrikens lager. Här prövas fram hur poesin kan läsas genom denna geologiska händelse, och hur antropocen i sin tur kan läsas genom poesin. I De som sjöng vid civilisationens slut återvänder mytologin till världen, samtidigt som den värld vi känner är på väg att skifta form och bli en annan. Här återfinns några av de lyriska svaren på transformationen när vi nu går in i en ny epok. Essän visar hur lyriken genererar motstånd och omsorg; hur den lär oss sörja det som kommer gå förlorat och lämna det som försvinner bakom oss
