Genom hotellfönstret kunde man se ett lapptäcke av tak i olika schatteringar, som bredde ut sig mot fjärran.Ockrafärgat tegel,ärgad koppar och svart plåt så långt ögat nådda.Det var ett landskap som berörde något djupt inom Rainer när han betraktade detta.Som om ett avskalat tak kunde uppenbara något fördolt.Ett passionerar par, en svårmodig författare eller en musikstudent vars melodier skulle söka sig upp mot himlavalvet. Det var som om själva stadens väsen gav näring åt inbillningen, kramade om själen och gav näring åt dess bästa substans i form av konstens alla uttryck. Rainer var förälskad i själva staden, en kvinna klädd i slöjor av grått morgondis. Sällan klär en skönhet i den bleka askans färg, som får henne att se gammal och bedagad ut. Men Paris var en kvinna vars gråskimmer framhävde hennes fägring oförglömligt för varje man. I själva åtrån upptäcker man alltid något nytt hos sin käresta; en mungipa att älska, en hårtott att dofta på, linjer i hennes hand skrivna på ett okänt språk. Paris var en stad där man alltid upptäckte något nytt att älska, även på bakgator och gränder till synes patinerade av förgängelse.
