Christer Claus - Böcker

Den medeltida mystikern Mäster Eckhart gick förbi två munkar som diskuterade Guds natur. Han kommenterade ”Varför står ni här och pratar om Gud? Vad ni än säger om Gud så är det osant!”. En mystiker talar inte gärna om Gud utan bara om ljuset. Psykiatern CG Jung skriver: ”Man blir inte förverkligad genom att föreställa sig att vara god för att få bekräftelse av andra, utan man måste gå in i sitt eget inre mörker och lysa upp det inifrån”. Det vi kallar andlighet är i själva verket en utvecklingsväg som har tillämpats i hemlighet hos grupper och Ordnar som kallats Hermetiska (tillslutna), eller Ockulta (fördolda). Det är den svåra inre vägen som möter upp ljuset bakom drömmarnas bildspel, bortom alla föreställningar och i ett allt starkare ljusflöde mot Kosmos Urkälla. Det enda man kan säga om denna Urkälla är att den inte är Gud eftersom den ligger bortom alla föreställningar. Målet i en psykoterapi är att bli en äkta och genuin person som inte projicerar sina egna fantasier på någon annan. En person som ser sig själv och andra som de verkligen är. Men där psykoterapin slutar, så börjar den andliga utvecklingen som innebär ett allt starkare ljusflöde inom sig. Slutmålet här är ett Mästerskap där man inser att man är ett med Gud, men att även Gud har en ännu större Gud. Med detta vill jag säga att den andliga vägen inte går att förstå med den begränsade hjärnans varseblivning och att det på sätt och vis är meningslöst att sätta begrepp på det som inte går att begripa. Man bör alltså ha mystikerns förhållningssätt att acceptera och ta till sig det stora Mysteriet utan krusiduller och förutfattade meningar. Ockultism är ett ord som i dagens samhälle är nedvärderat som om det skulle handla om blodsoffer och svartkonst. Något som har med Voodoo och Zombiesar att göra. Men det är snarare den hemliga lära som Madame Blavatsky beskriver i sin bok. Det är en tradition vars huvudfåra fortfarande utövas bland högt invigda Mästare runt om i världen. Det är något som borde betecknas som konsten att öppna sig för ljuset mer än något mörkt och skrämmande. Det inre ljuset är vårt eget medvetande och svårigheten är att få vårt medvetande att bli medveten om sin medvetenhet. Det är som att lyfta sig själv i håret. Det är ju lätt att känna kroppens fysiska förnimmelser. Vår kropp är det som har utvecklats genom årmiljoner i Evolutionen. Vårt DNA:s utveckling kallar jag Alfa-evolutionen. Men sedan har vi en parallell evolution som är svårare att ha kontakt med. Den löper genom tiden och uttrycker sig genom de liv vi lever i reinkarnationskedjan. Det är vår personlighet, astralkroppen även kallad känslokroppen, som har sin egen utveckling genom tidsåldrarna. Denna utveckling kallar jag Beta-evolutionen. Sist men inte minst har vi medvetandet eller det tidslösa högre självet som utvecklas genom en allt större upplysthet och insiktfullhet. Det är en tredje evolution som jag kallar Gamma-evolutionen. Att bli fullt upplyst är själva målet med denna Gamma-evolution. Ordet Buddha är egentligen en titel på den andlige Mästaren som är fullt upplyst. I min bok ”Den ockulta vägen” har jag beskrivit innehållet i de hemliga Ordnarnas kunskaper. De betecknas ofta med en symbol där sol och måne förenas. Månen är vårt Psyke med dessa förvillelser, föreställningar, karma och vattenliknande flöden av ebb och flod som genomströmmar våra liv. Solen är vårt andliga medvetande som mer och mer ser klart och får våra inre tankebilder att förångas, dunsta bort i kärlekens värme och får oss att se verkligheten som den är. Målet i Yogafilosofin eller den tibetanska Dzogchen-läran beskrivs också på samma sätt som att uppnå ”sinnets klarhet”.

Det vi i Yoga kallar för chakras är som bekant en sorts energicentra som succesivt öppnas upp, som blommor om våren, ju mer vi utvecklar oss. Yoga betyder förening av de två flödena som finns i varje chakra; solenergin Ha och månenergin Tha i den ljuskropp, som vi utvecklar genom andningsövningar och meditation. Men yoga är också en annan förening. Det är integrationen av människans högre själv (Purusha) som förenas med sin sanna natur (Sattva) och blir till det gudomliga väsen hon är (Isvara).  Målet inom Yogaskolan är Chittavrittinirodha ; vilket är upphörandet av alla störningar i medvetandet. Man brukar för enkelhetens skull tala om Sinnets klarhet . Detta kan beskrivas som ett tillstånd som är bortom varken intighet eller icke-intighet. Dessa störningar finns i de olika chakras och upplevs som tillkortakommanden och blockeringar i våra liv. Allt det där som gör att vi inte kan åstadkomma allt det där som vi vill. Störningarna är alltså vår Karma och består till stor del av det som psykoterapeuter kallar för försvarsmekanismer. Ibland beskrivs störningen som Adharma ren och skär elakhet. Så Yoga innebär att öppna upp själens sju lotusblommor. Om vi tar dem i tur och ordning så handlar det om frigörelse från olika störande missuppfattningar. I det första chakrat, baschakrat, så handlar det om att frigöra sig från grupptillhörigheter. Där är vi fortfarande fast i apflockens medvetenhet där allt kretsar kring gängbildningar och att bli bäst i gruppen. I det andra chakrat, sakralchakrat, så är det ömhet och sentimentalitet som är i fokus. Känslor för känslornas egen skull. Frigörelsen ligger i att utveckla känslor i relationer på så sätt att man förstår att de är subjektiva och är baserade på ens egna erfarenheter. Det leder till att kan man ta till sig andras känslor som deras subjektiva erfarenheter och bra möten uppstår. I det tredje chakrat, magchakrat, så handlar det om att ha rätt och att få igenom sina åsikter. Man tror att en åsikt är en sorts sanning som alla måste följa. Frigörelsen ligger i att inse att allt detta bara egentligen är tillfälliga tyckanden som inte leder till något annat är bråk med andra. Det är här viktigt att utveckla prestigelöshet och förmågan att ge med sig-att man inte alltid behöver ha rätt. I det fjärde chakrat, hjärtchakrat, så är det dumbussiga givandet i fokus. Man ger av sig själv för att få kärlek. Man älskar att bli älskad. Det här är en medvetenhet som står i centrum i kristendomen där den självförsakande oegennyttan är målet. Men det är ett tillstånd som leder till självförnekelse och martyrskap till ingen nytta. Det är den goda modern som ger allt, men som barnen bara tycker är jobbig eftersom hon gärna vill skapa band med dem. Här kan Yogan hjälpa oss ur vår kristna uppfostran och lära oss att ta hand om oss själva bättre så att vi också har kraft att ta hand om andra. I det femte chakrat, halschakrat, så finns förmågan att kommunicera starkt utvecklad. Behovet att uttrycka sig på ett kreativt sätt i konst, teater, litteratur och musik är påfallande här. Här ligger frigörelsen i att se att det inte finns några sanningar över huvud taget. Varje företeelse och fenomen har sin egen inneboende sanning. Det är en chockerande upplevelse första gången som man inser detta. Men det för vidare mot nästa chakra. Och i det sjätte chakrat, pannchakrat, blir man helt och hållet sig själv. Det innebär att man inser att man inte behöver några föreställningar om något för att leva i denna värld. Man blir desillusionerad på ett bra sätt. Man kan se verkligheten och andra människor som de verkligen är. Varken mer eller mindre. Därför är det här som man blir till en Guru, en andlig rådgivare. Man behöver inte imponera på andra och blir heller inte imponerad av andra. En sådan person får en stor trovärdighet eftersom hennes/hans ord känns sanna. De kommer från en genuin uppriktighet. Det sjunde chakrat, kronchakrat, är svårast att förstå. Här blir vi till de gudalika varelser som vi egentligen är. Samadhi, helhetsmedvetandet innebär att vi är intonade på ett kosmiskt flöde. Det är här världens verkliga ledare befinner sig. Tyvärr är det en mycket liten grupp av personer ännu så länge. I helhetsmedvetandet har vi intuitivt kontakt med alla de kunskaper och förmågor som vi har samlat på oss under alla de liv vi levt på jorden. Det är ett mål att sträva efter att få ett helt öppet flöde i hela vår organism så att alla störningar är borta. Att vi kan se världen med dess fel och brister och ändå leva i den. Det är då vi har det klara sinnet som karaktäriserar en riktig Yogi.  Vår utvecklingsväg idag är svårare än tidigare i historien eftersom vårt samhälle är så mångfacetterat. En värld av osäkerhet, mångfald och ansvarsfull valfrihet, men vår förståelse genom psykoterapins kunskaper är större än någonsin. Vi kan genom Yoga och Psykoterapi i kombination snabbt bli integrerade till de goda ledare son kan göra denna planet till en plats för kärlek och visdom i förening.

Det finns en kraft större än politisk övertygelse, starkare är religiös hänförelse. En kraft verksam i det fördolda i alla länder och som ibland också styr dessa. En kraft som avgör öden och förändrar människors liv. Denna kraft sjunger man om i alla kulturer. Många är de som försökt utnyttja den i egna syften, men få om några har förstått detta överväldigande flöde från en okänd kosmisk urkälla. Det är kärleken. Och den är inte självklar. Den kan inte tas för given. Den måste åter erövras om och om igen i varje relation. Med omsorg om varandra, med ömhetsbetygelser, med viljan att se och förstå den andre. Och förmågan att backa upp och ge stöd; att finnas till hands med närhet och närvaro. Det finns inget vackrare i denna värld än ett älskande par fyllda av äkta kärlek till varandraHur kan vi gå från den så vanligt förekommande känslan av utbytbarhet till utvaldhet i en parrelation? Det handlar om att skapa närhet och att komma bortom de mentala försvaren. Ibland kan det vara kontraproduktivt att gå i parsamtal och prata för mycket. Till att börja med så räcker det att ligga tillsammans i varmt vatten för närhetens skull och sedan sjunga med varandra för att koppla av vänster hjärnhalva och koppla på höger hjärnhalva. Kärleksparet ska kunna regrediera och hitta bak till den trygghet och närhet som en gång fanns i den första relationen moder/barn dyadens sammansmältande känsla. Det viktigaste är att kunna ta fram den barnets lekfullhet som ju också ligger i ordet Kär-lek. Ju mer av barnets tillitsfulla öppenhet och intagande av varandra, desto närmare kommer man den känsla man förhoppningsvis hade med sin första vårdnadshavare. Det var den självklara känslan att det här är den jag älskar och ingen annan. Det finns bara en mamma för det lilla barnet. Visserligen kan man säga att det är en biologisk prägling som skapar den goda anknytningen, men där denna anknytning är skadad så får man bygga upp den tillsammans så att det allrakäraste mötet uppkommer. Den underbara känslan av att jag har valt min partner och vill inte ha någon annan. Och den underbara känslan av att tillika vara utvald av sin partner. Det är ju detta som är kärlek.

Svenskarna konsumerar deckarlitteratur som amerikanarna käkar hamburgare. Det finns i svenskt kulturliv en fascination för det förment Onda och man försöker förstå den Onde efter sina egna premisser. Och man förstår ingenting, eftersom det inte är den onda människan man vill begripa utan Normbrytaren. Sverige är ett land där man gör rätt för sig och betalar skatt. Man har inte rädsla för krig som i andra länder, men ångesten att göra fel och bryta mot normer är den jantelagens tvångströja som smiter åt. Mördaren är därför en spännande och oberäknelig figur, som inte gör vad som förväntas av honom (för det är oftast en man), utan mördar hejvilt på de mest bisarra sätt. Nästan alla svenskar vill bryta mot sina rigida normer och mycket formella sociala liv. Man tror sig förstå Mördaren och nästan känner mordlusten inom sig. Men där tar det stopp, det är bara en naturlig ilska att vara kringgärdad av restriktioner man känner och det har ingenting med den här boken innehåll att göra. Så härmed vill jag informera er svenskar att ni inte har Mördarens egenskaper och därmed behöver ni inte läsa mer i denna bok. Men om ni nu ställer undan deckarna ett tag och vill läsa om de verkliga Mördarnas desperation och vanmakt så fortsätt att tugga i er texten som följer. Ni kommer inte att ångra er.

Vi behöver ett samhälle som tidigt skapar de unga ledarämnen som senare röstar fram superledarna; Albatrossledarna. Den nya tidens ledare är just dessa Albatrossledare, som liksom dessa stormfåglar, kunnat ta sig igenom de mörka molnen och konstant befinna sig i ljuset. Där har vi i historiens förebilder för oss. Berättelserna om dessa upplysta personer, som konstant befann sig i sitt eget ljus, är ofta tragiska. Det var personer som hotade samhällsordningen och ofta fick betala ett högt pris för detta. De blev minst sagt vingklippta av de odugliga ledarna. Vi har Sokrates, Cleopatra, Mani, Jesus som exempel på dessa hjältar. Det är förhållandevis få som orkat med att gå före och öppnat upp framtidens tunga portar för mänskligheten, men nu är framtiden här. Den är här och nu och du är en del av den! Portarna är öppna, men orkar du åtminstone gå igenom dem?

Genom hotellfönstret kunde man se ett lapptäcke av tak i olika schatteringar, som bredde ut sig mot fjärran.Ockrafärgat tegel,ärgad koppar och svart plåt så långt ögat nådda.Det var ett landskap som berörde något djupt inom Rainer när han betraktade detta.Som om ett avskalat tak kunde uppenbara något fördolt.Ett passionerar par, en svårmodig författare eller en musikstudent vars melodier skulle söka sig upp mot himlavalvet. Det var som om själva stadens väsen gav näring åt inbillningen, kramade om själen och gav näring åt dess bästa substans i form av konstens alla uttryck. Rainer var förälskad i själva staden, en kvinna klädd i slöjor av grått morgondis. Sällan klär en skönhet i den bleka askans färg, som får henne att se gammal och bedagad ut. Men Paris var en kvinna vars gråskimmer framhävde hennes fägring oförglömligt för varje man. I själva åtrån upptäcker man alltid något nytt hos sin käresta; en mungipa att älska, en hårtott att dofta på, linjer i hennes hand skrivna på ett okänt språk. Paris var en stad där man alltid upptäckte något nytt att älska, även på bakgator och gränder till synes patinerade av förgängelse.