Men om livet vet ni inte mycket, allt är inte så som det står i böckerna. Jag har faktiskt varit med om ett och annat Ja, ja, kriget. Jag menar det normala, vuxna livet.
En klassisk Bildungsroman om två unga kvinnor som under en sommar finner sig själva? Eller en berättelse om komplex vänskap och en diasporaskildring om ett Sverige med obegriplig byråkrati, förakt och glasartat, förvånat avståndstagande? En intrikat brevroman där breven sällan är skrivna av den angivna avsändaren och mottagaren stundvis endast märks genom sin tystnad? Lerbild av Rosa är ett mångtydigt och svårdefinierat verk. Men framför allt är det en mycket säregen, personlig version av förintelselitteratur. En sak har de alla gemensamt; huvudpersonen Halina, den skenbart robusta Rosa, den unga änkan Dina och många av de ofta namnlösa männen: de har alla genomlevt andra världskriget och Förintelsen. Med Mira Teemans ord är de ensamma som har varit med om en krasch och funnit sig vara enda överlevande .
Mira Teeman (1926 2008) var bland de tidigaste att skildra Förintelsen i svensk skönlitteratur. Hon föddes i odz och var tretton år gammal när Polen invaderades. Efter att ha överlevt odzgettot, Bergen-Belsen och Auschwitz kom hon till Sverige med de vita bussarna. Drygt tio år efter sin första kontakt med det svenska språket debuterade hon med novellsamlingen Tre dagar innan (1956), som följdes av romanen Lerbild av Rosa (1958). Båda verken hyllades, men författarskapet kom sedan att falla i glömska. Prosak förlag publicerade 2023 en nyutgåva av Tre dagar innan, som fick lysande recensioner. Nu, på dagen 80 år efter att de vita bussarna först anlände till Sverige, ges även Lerbild av Rosa ut på nytt.
