Prosak Förlag – förlag

I början av 1980-talets Polen, mitt i kommunismens våldsamma förfall, utspelar sig en öm och passionerad berättelse om första kärleken mellan två unga män som slutligen hamnar på motsatta sidor av den politiska konflikten. En hisnande poetisk och hjärtskärande litterär debut för alla som uppskattar André Aciman, Garth Greenwell och Alan Hollinghurst.

När universitetsstudenten Ludwik möter Janusz på ett sommarjordbruksläger fascineras han av den stilige och sorglösa främlingen. Ett slumpartat möte vid floden utvecklas snabbt till en intensiv och uppslukande kärleksaffär. Efter att deras lägeruppgifter är avklarade, tillbringar de några drömlika veckor på landsbygden, där de fördjupar sig i en förbjuden kopia av James Baldwins Giovannis rum. Omgivna av den vackra naturen, långt från samhällets restriktioner, förälskar sig Ludwik och Janusz djupt. Men i det repressiva kommunistiska och katolska Polen är deras kärlek otänkbar.

Väl tillbaka i Warszawa stiger den karismatiske Janusz snabbt i partiets politiska hierarki och belönas med en åtråvärd position i ministeriet. Ludwik dras däremot mot spontana protester, oförmögen att ignorera de stigande matpriserna och den ekonomiska ojämlikheten runt honom. Deras hemliga kärlek, och de allt mer skilda personliga och politiska ståndpunkterna, börjar långsamt slita dem isär medan de båda kämpar för att överleva i ett samhälle på gränsen till kollaps.

Från den berusande första kärleken till den stilla melankolin över att växa upp och glida isär, är Simma i mörkret en mäktig blandning av romantik, efterkrigspolitik, intriger och historia. Med ett lyriskt och sensuellt språk, immersivt och intensivt, har Tomasz Jedrowski skapat en oförglömlig och tankeväckande litterär debut som utforskar frihet och kärlek i alla dess former.

Tomasz Jedrowski föddes i Västtyskland till polska föräldrar och studerade juridik vid Cambridge. Han har bott i flera länder, bland annat Polen. För närvarande är han bosatt i Frankrike. Hans debutroman Simma i mörkret har översatts till fjorton språk och nominerats till många priser, inklusive Polari First Book Prize 2021. År 2020 blev den utvald till en av årets bästa böcker av The Guardian. 

"Det här är en roman att rekommendera. Camila Sosa Villada gör sig mottaglig för de andras historier, och gör huvudpersonen till en anonym betraktare. Hennes version av nattlivet är långt ifrån unik, och det är det allmängiltiga som dominerar det intryck man tydligast hämtar från romanen. Snarare än självbiografi rör det sig om självframställning, där romanens Camila blir en representant för en vanlig erfarenhet, och en erfarenhet som är mer än värd att ta del av även för oss som inte delar den bokstavligt. " Bernur, howsoftthisprisonis.blogspot.com

"Nattdjur är en skakande och oavvislig bok, att den finns tillgänglig för svenska läsare är bara att glädjas åt." Hanna Nordenhök, Expressen.

I den autofiktiva romanen Nattdjur underkastar författaren sitt eget liv fiktionens logik. Romanen tar avstamp i den lille Cristians förvandling till Camila. Som tonåring lämnar Camila den argentinska landsbygden och beger sig till Córdoba för att studera. En natt går hon till Park Sarmiento, stadens gröna lunga, där hon träffar en flock transpersoner, ledd av matriarken Tía Encarna. Sammanförda av prostitution, våld, och kärlek bildar de sin egen lilla familj i Tía Encarnas rosa hus. Levnadsöden och fabler flätas samman i en smärtsamt vacker berättelse om rätten att älska, älskas och kampen om att få vara sig själv.

Nattdjur är ett explosivt manifest, ett vittnesbörd över det våld som samhället utsät- ter transpersoner för, men även en skildring över styrkan de besitter för att dag efter dag överleva. Camila Sosa Villada tar oss in i en berättelse som är lika overklig som sann, och lika smärtsam som lustfylld. Hennes röst, som är rå, uppriktig, cordobesisk, med toner av Wislawa Szymborska, Marguerite Duras och Carson McCullers, lyckas knäcka vår ofta oreflekterade tro kring de psykologiska och intima beslut som tas i en människas födelse utanför det biologiska ödet.

Camila Sosa Villada (1982), en av translitteraturens stora röster, har under de senaste åren varit vida omskriven och omtalad i hemlandet Argentina. Från att ha växt upp i den lilla cordobesiska byn La Falda har Sosa Villada byggt upp en karriär som skådespelerska, sångerska och författare. 2009 hade hon sin första show, Carnes tolendas, följt av en rad andra roller i serier och filmer. Camila Sosa Villada har tidigare skrivit diktsamlingen La novia de Sandro, och den självbiografiska essän El viaje inútil. Hennes senaste roman, Nattdjur har vunnit stora internationella priser som Sor Juana Inés de la Cruz 2020, Grand prix de l héroïne Madame Figaro 2021 och Premio Finestres de Narrativa.

Boken gavs först ut som Las Malas på förlaget Tusquets 2019, den har sedan översatts till en rad andra språk som engelska, tyska och norska. Nattdjur är översatt från spanska av Linnea Rutström.

Som ett klärvoajant förebud om den kommande pandemin skrev Fernanda Trías redan 2018 Rosa slajm, en olycksbådande science fiction-dystopi om en värld där en epidemi har brutit ut. En hamnstad, förvillande lik Trías födelseort Montevideo, befinner sig i en nedbrytande och ständigt övervakad tillvaro, med utegångsförbud, ansiktsmasker och matbrist. Huvudpersonen, en kvinna i fyrtioårsåldern, lever i ett spänningsfält av invecklade och samberoende relationer; till sin mor, sin exman och ett sjukligt barn som hon sköter om, men som inte är hennes eget. Ett dominerande tema är moderskapets komplexitet, som bortom det rent biologiska framträder som en aktiv, omhändertagande gärning.  

Den fragmentariskt uppbyggda romanen blottlägger mänskliga subtiliteter och paradoxer i en poetisk, illavarslande prosa. Rosa slajm är en berättelse om sjukdomar och död, om alger och hälsovådliga röda vindar, och om det rosa slajmet, det numera enda ätbara. Men det är också berättelsen om kollapsen av en människas alla affektiva band där livets bräcklighet och dess relationer utforskas.  

Redan ansedd som en modern klassiker har Rosa slajm hyllats av sydamerikanska och spanska kritiker och belönats med det prestigefyllda Sor Juana Inés de la Cruz-priset 2021.  

Fernanda Trías (1976, Montevideo) är en uruguayansk författare, som var vän och student till den surrealistiskt inspirerade författaren Mario Levrero. Hon har en magisterexamen i kreativt skrivande från New York University och föreläser nu i samma ämne vid Universidad de los Andes i Bogotá, Colombia. Trías har gett ut två novellsamlingar och tre romaner. Rosa slajm (Mugre Rosa) från 2021 är hennes senaste verk.

Efter den internationella succéromanen Nattdjur är Camila Sosa Villada tillbaka med novellsamlingen I m a Fool to Want You. Nio berättelser som rör sig i gränslandet mellan verklighet och magi. En kvinna försörjer sig som hyrflickvän år homosexuella män i mitten på 90-talet. En mexikansk travesti stiftar en intim bekantskap med självaste Billie Holiday. Ett gäng rugbyspelare försöker pruta sig till sex och får sitt rättmätiga straff. Nunnor, mormödrar, barn och hundar är inte vad de ser ut att vara. Med sin unika stil konfronterar Sosa Villada i novellerna den olycksbådande verkligheten som omger hennes karaktärer på samma gång som hon bemästrar en kör av röster, allt från offren för den mexikanska inkvisitionen till narkomaner i Harlem. Sosa Villadas har en djärv fantasi, och den ligger kusligt nära verkligheten.

I m a Fool to Want You bekräftar att Camila Sosa Villada är en av de mest originella och intressanta rösterna i samtidslitteraturen världen över. Boken är översatt till svenska av Linnea Rutström. Den svenska utgåvan inkluderar ett förord av Alvina Chamberland, aktuell med romanen Love the World, or Get Killed Trying.

Camila Sosa Villada (1982, La Falda, Argentina) studerade kommunikation och teater vid Universidad Nacional de Córdoba. År 2009 hade hon premiär för sin första teaterföreställning, Carnes tolendas, en scenisk skildring av en travesti. Hon är författare till diktsamlingen La novia de Sandro (2015 2020), essän El viaje inútil (2018), romanen Nattdjur (2019), novellsamlingen I m a Fool to Want You (2022), och Tesis sobre una domesticación (2023). Nattdjur, som anses vara en av de bästa romanerna som publicerades 2020 har översatts till över tjugo språk och fått flera internationella utmärkelser som till exempel Sor Juana Inés de la Cruz 2020, Finestres de Narrativa 2020 samt Grand Prix de l Héroïne Madame Figaro 2021.

Skrivet om Nattdjur:

Språket är rappt och förbannat, men genomsyras också av vemodet hos den som redan vet den mörka hemligheten om hur sagan slutar. Som allra mest lysande är Camila Sosa Villada när upproret glöder mellan sidorna, när viljan att förgöra världen utanför sin egen tar över. Elina Pahnke, Sydsvenskan

Nattdjur är en skakande och oavvislig bok, att den finnstillgänglig för svenska läsare är bara att glädjas åt. Och Rutströms översättning fångar fint originalets lite språkligt råa, lakoniskt Duraslika stil. Hanna Nordenhök, Expressen

Om ett d.tt barn kunde minnas sitt liv, måste det te sig just så som Mira Teeman skildrar det med klara färger oförmedlat bredvid varandra, med de vuxna som förbiilande gudar som syns endast till hälften och med en andlöshet över allt, en väntan på att livet ska börja.

Så skrev Olof Lagercrantz i sin recension när han förutspådde att Mira Teemans författarskap borde bli betydande i den svenska litteraturen. Tyvärr kom verket i stället att bli ett av alla vittnesmål om Förintelsen som idag har fallit i glömska.

Teeman, som föddes 1926 i ód , var tretton år när Polen invaderades och nitton år när hon kom till Sverige. Då hade hon överlevt ód gettot, Bergen-Belsen och Auschwitz, men förlorat hela sin familj. I Sverige försörjde hon sig som laboratris, översättare och författare.

1956 debuterade hon på svenska med novellsamlingen Tre dagar innan. Ett namnlöst jag går på bio varje vecka, i protest efter de sex biolösa åren som krigstiden kallas. Där konfronteras hon med sitt förflutna i gettot och en välmenande, men naiv omgivning i Sverige. Via korta nedslag skildras en relativt idyllisk tillvaro innan krigets utbrott, den brutala övergången till livet i gettot och slutligen upplevelsen av ett välmenande, men oforstående Sverige. Det omedelbara och okonstlade tilltalet skapar en intim och drabbande betraktelse .ver barns utsatthet, tillvarons bräcklighet och skönheten i den septembermorgon då kriget inleddes. Utöver vittnesmålen om Förintelsen, återger Teeman även ett utraderat polsk-judiskt, vardagligt leverne under 1930- och 40-talet.

Trots positiva recensioner, av såväl Tre dagar innan som den senare romanen Lerbild av Rosa, har Teeman varit s. gott som helt frånvarande, både i forskningen om Förintelseöverlevande och det allmänna, litterära medvetandet. Tre dagar innan gavs ut 1956 på Albert Bonniers förlag och ges nu för första gången ut på nytt i serien Prosak Förgätmigej.

Det här en berättelse om saker. Och om samtal. Alltså om ord och föremål. Så inleder Marcin Wicha sin bok Sakerna jag inte slängde. Vad blir kvar när någon närstående dör ? Föremål, minnen, fragmentariska meningar... Wicha går igenom sin mammas dödsbo, samtidigt återskapar han bilden av henne genom sakerna och böckerna hon lämnat efter sig likt dammiga barrikader. Det var en stark kvinna som som visste hur man lever på sina egna villkor. Hon hade ett speciellt förhållande till ord, hon hade ord för alla tillfällen och var känslig för hur andra använde dem. Hon lät sig inte manipuleras och gav sig aldrig i sin dagliga kamp för respekt. Hon var svår. Och modig.  

I den här boken finns ingen sentimentalitet, istället finns där ömhet, skratt, rädsla och kärlek i ett försök att förstå ett levnadsöde. Wichas mamma tillhörde efterkrigsgenerationen i Polen, de som blev lovade ett vackert och lyckligt liv, men hennes judiska föräldrars trauman från kriget levde vidare i henne. På så vis blir Wichas berättelser även ett titthål in i den polska folksjälen vilket gör boken till någonting så mycket större än ett personporträtt. Efterkrigstidens Polen porträtteras naket och ärligt, dess allra fulaste sidor framträder jämsides det fina, det sorgliga med det komiska. Ett land som behöver erkänna sina misstag för att gå vidare men har väldigt svårt för att säga förlåt. Skarpsynt och med en stundvis nattsvart humor närmar sig Wicha de obekväma frågorna, de som hans mamma aldrig var rädd för att ställa. Högt och utan pardon. Dessutom får läsaren ta del av den svåra konsten att ställa till med en scen på posten, kulspetspennans historia, ett teoretiskt mål och Stalins kokbok.

Marcin Wicha (1972, Warszawa) är formgivare för omslag, affischer och grafiska logotyper. Han är även skribent och har författat både artiklar, böcker och barnlitteratur. Hans texter publiceras bland annat i den polska dagstidningen Gazeta Wyborcza. Sakerna jag inte slängde (Rzeczy, których nie wyrzuci em) gavs ut på förlaget Karakter 2016 och har vunnit flera prestigefyllda priser i hemlandet, så som Paszport Polityki 2017, Nagroda Literacka im.Witolda Gombrowicza 2018 och Nagroda Literacka Nike 2018.

Sakerna jag inte slängde är översatt till svenska av Patricia Cukrowska. 

När Virginia Higa flyttar från Argentina till Sverige förändras allt – språket, rytmen, ljuset. Med värme, skärpa och humor skildrar hon sina första år i det nya landet: vänskap runt köksbordet,barnets första steg i snön, försök att förstå det främmande och samtidigt bli en del av det.Mellan essä och berättelse fångar Higa ögonblicken då livet glimrar till – i en snögubbe, i ett samtalom Jane Austen, eller i den oväntade sensualiteten i ett OS-klipp.Förtrollad vinter, förtrollad sommar är en stillsam men drabbande bok om att leva mellan språk ochplatser, och om hur vi bygger ett hem med hjälp av andra människor.

Virginia higa är född i Buenos Aires, Argentina. Hon är författare, översättare och bosatt i Stockholm sedan 2017. Hennes debutroman Vid familjebordet (Aska förlag, 2019) hyllades för sitt originella tilltal och översattes till flera språk. Förtrollad vinter, förtrollad sommar är översatt till svenska av Annakarin Thorburn.

Den unga kvinnan Kama från Warszawa anländer till den lilla kurorten Ciechocinek för rehabilitering efter två omfattande operationer. Det är inte första gången hon vistas på den här typen av plats, hon spenderade halva sin barndom på anläggningar som den här, fast det är väl inte samma sak? Nej, här är de verkligen inte barn längre. Den nya sanatorievärlden visar sig vara full av ritualer, hierarkier och oskrivna regler, som trots stor ansträngning är svåra för Kama att förstå och anpassa sig till. Kroppens anonymitet och splittring från personen i en statlig vårdapparat och den individualistfientliga byråkratin är ständigt klaustrofobiskt närvarande. Allt i den här romanen utspelar sig i mellanrummen, på gränsen mellan det sjuka och det friska, njutning och smärta, inne och ute, unga och gamla, verkligt och overkligt. I sanatoriets vardaglighet och dess dammiga mörka vrår, bakom elementen...

I denna suggestiva roman är det huvudpersonens blick som navigerar läsaren, förvillar och ibland förvränger. Klickas poetiska språk skapar en hallucinatorisk Twin Peaks-stämning. En svart sarkastisk humor ligger också hela tiden och puttrar i Kamas inre dialoger. Ibland luckras gränsen mellan denna tankevärld och verkligheten upp och mynnar ut i en svindlande magisk diskbänksrealism.

Barbara Klicka (1981, Warszawa) är författare, poet, dramatiker och redaktör. 2012 gav hon ut poesisamlingen same same som nominerades till Wroclaw Silesius Poetry Award. 2016 kom uppföljaren Nice, för vilken hon tilldelades Gdynia Award och Silesius Award. Hon har i många år samarbetat med Judiska teatern i Warszawa och är manusförfattare till pjäsen Elementarz, regisserad av Piotr Cieplak och uppsatt på Nationalteatern i Warszawa. Åren 2010-2014 var hon redaktör för tidskriften Cwisz som är tillägnad judisk litteratur och konst. Urkällan (Zdrój) är hennes romandebut och gavs ut på polska förlaget W.A.B. 2019.

Urkällan är översatt till svenska av Patricia Cukrowska.

Men om livet vet ni inte mycket, allt är inte så som det står i böckerna. Jag har faktiskt varit med om ett och annat Ja, ja, kriget. Jag menar det normala, vuxna livet.

En klassisk Bildungsroman om två unga kvinnor som under en sommar finner sig själva? Eller en berättelse om komplex vänskap och en diasporaskildring om ett Sverige med obegriplig byråkrati, förakt och glasartat, förvånat avståndstagande? En intrikat brevroman där breven sällan är skrivna av den angivna avsändaren och mottagaren stundvis endast märks genom sin tystnad? Lerbild av Rosa är ett mångtydigt och svårdefinierat verk. Men framför allt är det en mycket säregen, personlig version av förintelselitteratur. En sak har de alla gemensamt; huvudpersonen Halina, den skenbart robusta Rosa, den unga änkan Dina och många av de ofta namnlösa männen: de har alla genomlevt andra världskriget och Förintelsen. Med Mira Teemans ord är de ensamma som har varit med om en krasch och funnit sig vara enda överlevande .

Mira Teeman (1926 2008) var bland de tidigaste att skildra Förintelsen i svensk skönlitteratur. Hon föddes i odz och var tretton år gammal när Polen invaderades. Efter att ha överlevt odzgettot, Bergen-Belsen och Auschwitz kom hon till Sverige med de vita bussarna. Drygt tio år efter sin första kontakt med det svenska språket debuterade hon med novellsamlingen Tre dagar innan (1956), som följdes av romanen Lerbild av Rosa (1958). Båda verken hyllades, men författarskapet kom sedan att falla i glömska. Prosak förlag publicerade 2023 en nyutgåva av Tre dagar innan, som fick lysande recensioner. Nu, på dagen 80 år efter att de vita bussarna först anlände till Sverige, ges även Lerbild av Rosa ut på nytt.

avtryck i den polska litteraturhistorien. Hans litterära gestalt har etsat sig fast i polackernas kollektiva medvetande som ett blytungt och blixtrande stormmoln, en upprorisk, cynisk och ständigt nedstämd skald, överkörd av den kommunistiska verklighet som han skildrade. Efterkrigstidens Polen var en grå och inte sällan absurd plats, någonting som var både en förbannelse och en välsignelse för författaren. Utan det vansinne som utspelade sig i hans vardag hade han aldrig skrivit sina viktigaste verk som med sin säregna stil speglar tidevarvets politiska förtryck, maktmissbruk, misär och den klaustrofobiska staden där det inte finns någon plats för kärleken.

Detta är den första delen i en samlingsutgåva på tre volymer av Marek H askos verk. Det är första gången som hans verk översätts och ges ut i så stor omfattning på svenska. Denna volym innehåller kortromanerna Veckans åttonde dag och Gravplatser samt den autofiktiva kultförklarade Vackra tjugoåringar.

Kusinerna är en berättelse om en märklig familj i den argentinska staden La Plata på 1940-talet. I romanen är männen i stort sett frånvarande och istället möter vi fyra flickor som alla lider av antingen kognitiva eller motoriska svårigheter. Berättarjaget Yuna har språkstörningar. Lillasystern Betina har ännu grövre tal- och rörelsesvårigheter. Kusinen Carina föddes med sex tår. Kusinen Petra är "dvärginna". Trots försöken hos de fyra kusinerna att leva ett liv så nära normen som möjligt präglas deras historia av olyckor, våldtäkter, oönskade graviditeter, våldsamma separationer, prostitution och mord. Berättarjaget påstår att hennes historia är en smutsig tragikomedi, men här finns även ljusglimtar: Yuna är målarinna och en dag blir hon en berömd och erkänd konstnär.

Kusinerna vann Premio de Nueva Novela utlyst av dagstidningen Página/12 år 2007 med motiveringen: en unik, extrem, förvirrande originalitet som tvingar läsaren att ställa många av de frågor som böcker vanligtvis ignorerar eller aktsamt tiger om.

Skrivits om boken:

Liksom Yuri Gagarin, den ryska astronauten som var den första människan att färdas runt jorden och påstås ha sagt: "Här ser jag ingen Gud"eller som Diego Armando Maradona, som måste återvända till jordens yta efter den mystiska upplevelsen av det andra målet mot England (två scener ur boken), gör berättaren ett återinträde i världen som en narr av sitt eget drama och målar upp en grym bild av nästan allting.

Demian Orosz, La voz

I korta kapitel i olika format, från reflektioner till WhatsApp-meddelanden och e-post, tillåter berättaren oss att blicka in i ödemarken, men också in i ömheten, skönheten, ilskan, galenskapen, humorn och ironin som han upptäcker i processen att acceptera och förstå tragedins alla ekon. Dessutom inkluderar han musikaliska, litterära, filmiska, sexuella, medicinska, politiska och sociala referenser som avslöjar, ibland brutalt och ibland lekfullt, faderns kritiska syn på den samtida världen.

BBC Mundo

Vad blir det av en förälder när ett barn dör? Bokens huvudperson, som är en avbild av författaren själv, förlorar plötsligt sin åttaåriga dotter och blir den döda flickans far. I denna skarpsinniga, ironiska, fragmentariska skildring vänder Ferro ut och in på smärtan och målar upp sorgens förödande konsekvenser. Boken belönades med São Paulo Literature Prize 2019 och Prêmio Jabuti, ett av Brasiliens allra mest prestigefyllda utmärkelser.

Tiago Ferro (São Paulo, 1976) är en brasiliansk författare, redaktör, professor och en av grundarna till det digitala bokförlaget e-galaxy och essätidningen Peixe-Elétrico. Han skriver regelbundet kulturella essäer för tidningar som Folha de São Paulo och Piauí och har en doktorsexamen i socialhistoria från São Paulos universitet. 

Las Heras, en spökstad i provinsen Santa Cruz i Patagonien, belägen vid världens ände, långt ifrån storstädernas sjudande liv. Las Heras välsignelse och förbannelse var oljeutvinningen. Det svarta guldet lockade till sig människor med arbete och framtidshopp men utnyttjade dem också och så småningom kom platsen att förvandlas till ett helvete. År 2002, under pågående strejker mot oljeföretagen och styrande politiker, anländer den argentinska journalisten Leila Guerriero till staden för att söka en förklaring till den självmordsvåg som drog fram över samhället under åren 1997 1999. Journalisten vandrar upp och ned längs stadens gator, besöker restauranger och bordellverksamheter, samtalar med närstående och bekanta till självmordsoffren. Vad var det som drev ungdomarna till att avsluta sina liv? Arbetslöshet? Brist på framtidsutsikter? Och vilka slags demoniska krafter var det invånarna i samhället pratade om? Kanske fanns det ett samband med en lista som cirkulerade i Las Heras, från vilken namn efter namn försvann

De var tolv. Mellan mars 1997 och sista dagen 1999 tog tolv kvinnor och män livet av sig i Las Heras. Elva av dem hade en genomsnittsålder på tjugofem år och var emblematiska invånare i staden, barn till anspråkslösa men traditionella familjer : badvakten, provinsens bäste ryttare, den föräldralöse som vuxit upp med sina mostrar och morföräldrar.  En officiell förteckning över dessa dödsfall finns inte. Varken kommunen, sjukhuset eller förvaltningsmyndigheten ansåg det vara nödvändigt att upprätta en sådan förteckning, varpå alla fabulerar : det var tjugotvå på mindre än ett år, det var nitton på dryga två år, det var tre och folk överdriver. 

Självmördarna vid världens ände är en flerstämmig, intim och oroväckande krönika om ett bortglömt samhälle präglat av ensamhet, tonårsgraviditeter, alkoholism, bitande vindar och konsekvenserna av oljeindustrins fluktuationer.

Leila Guerriero är en av Argentinas mest framstående journalister. Hon skriver för flertalet latinamerikanska och europeiska medier däribland La Nación, El Mercurio och spanska El País. Hon är även författare till en rad böcker som Una historia sencilla, Opus Gelber, Teoría de la gravedad, Frutos extraños. Hennes arbete inom krönikegenren har prisats internationellt för sitt litterära och sociologiska värde. Hon har tidigare blivit översatt till engelska, norska, tyska, italienska, polska, franska och portugisiska. Självmördarna vid världens ände är hennes första bok och den första att bli översatt till svenska. 

Pedro Almodóvar (1949, Calzada de Calatrava) är en av Spaniens mest hyllade och originella filmskapare och en framträdande person inom modern europeisk kultur. Som ung lämnade han sin hemstad för att förverkliga sin dröm att göra film i Madrid. Hans verk kännetecknas av kontrover- siella, snudd på absurda, berättelser och unika porträtt av människan. Med Oscarsbelönade filmer som Allt om min mamma och Tala med henne har han nått internationell ryktbarhet. I Den sista drömmen framför han för första gången sina berättelser i novellform. I samlingen möter vi en kul- tregissör på jakt efter ångestdämpande, en ångerfull vampyr, en kärlekshistoria mellan Jesus och Barabbas och i den självbiografiska novellen som gett boken dess namn skriver Almodóvar om sin mors sista dag i livet. Den sista drömmen är Pedro Almodóvars första litterära verk, en rörande resa genom en av vår tids största berättares kreativa process. De tolv berättelserna ur hans arkiv utgör en hyllning till livet och konsten och avspeglar teman som familjeband, kärlek, skam och förlust. Att läsa Almodóvars noveller är som att titta på en av hans filmer och samtidigt läsa om hans liv. Istället för att vara en biografi i vanlig mening blandas fiktion och verklighet, galenskap och lugn, kärlek och hat, passion och ambition i en himmelsk röra som bara Almadóvar kan åstadkomma.

Den sista drömmen är översatt till svenska av Linnea Rutström.

"Historien tränger sig på trots avsaknaden av minne. För hur beskriva det som inte finns? Det utraderade? Det är i gestaltandet av ett tomrum, det icke-sagda, en plats där avsaknaden av ett förflutet har resulterat i avsaknaden av framtid som Mullvadarna blir som starkast." Joel Kellgren, 2021, Aftonbladet.

"Bruzzones samtidigt melankoliska och hårdkokta prosa kommer åt en paranoid slags sorg i förhållande till det ärvda traumat som ofta får denna lilla sugande roman att blixtra och spraka." Hanna Nordenhök, 2021, Expressen. 

Mullvadarna rör sig i gränslandet mellan romantisk roman och noir fiction. Huvudpersonen tar oss med på en jakt genom Argentina, men också genom sig själv, efter sin stora kärlek: transvestiten Maira, som kanske också är hans bortrövade bror och en infiltrerad polismördare allt är tvetydigt och övergår i en mardrömsaktig vansinnesfärd. Romanen tar också avstamp i dagens Argentina, det vill säga det Argentina som blev kvar efter militärjuntan på 80-talet och ställer frågor om identitetsskapande och de tiotusentals personer som försvann under militärdiktaturen. Något som författaren själv har erfarenhet av då hans föräldrar var bland dessa desaparecidos försvunna .

Bara några sidor in i berättelsen suddas Bruzzones bläck ut, prosan blir kristallklar och går in i drömmens poesi och deliriets universum. Med en febrig berättarröst får vi följa huvudpersonen till de mest udda platser, från föräldrahemmet ner till Bariloche, genom dennes personliga metamorfos, bland drömmar och paranoia, men med en skarp blick riktad mot problematiken kring diktaturens efterdyningar och de försvunna.

Félix Bruzzone (1976, Buenos Aires) studerade litteratur på Universidad de Buenos Aires och utbildade sig så småningom till grundskolelärare. Han har ut- setts till en av decenniets viktigaste författare av Argentinas största dagstidning,   Clarin. Bruzzones författarskap kretsar kring identitetsskapande i spåren av den argentinska militärdiktaturen från 1970- och 80-talet och de avtryck som denna blodiga historia lämnat i dagens demokratiska Argentina. Bruzzones föräldrar var bland de tiotusentals personer som spårlöst försvann under militärjuntans styre. 2006 startade Bruzzone bokförlaget Tamarisco. Hans första bok, novellsamlingen 76 gavs ut på samma förlag 2008. Senare samma år kom första upplagan av Mullvadarna (Los Topos). Boken gavs sedan ut i ny upplaga på Argentinska Penguin Random House. Sedan dess har en rad andra böcker av Bruzzone getts ut, både i Argentina och övriga världen.

En varm dag blåser en nordlig vind in över de torra markerna, en man vid namn Loprete anländer till en liten argentinsk by på jakt efter en kvinna. Tre vänner samtalar över några glas gin, de berättar för nykomlingen att de inte känner till kvinnan han frågar om. Ginet råder inte bot på den misstänksamhet och spänning som ligger i luften. Besökaren drar fram en kniv, strax därefter ligger han död och begraven under huset. Två veckor senare dyker tre ryttare upp i byn. De letar efter sin bror, förklaringen de får övertygar inte. Nu vill de hämnas. Som om förlåtelse fanns är en bok full av symbolik, en kafkaesk Gaucho-western om rättvisa, lojalitet och vänskap. Mariana Travacio gestaltar med sin rytmiska prosa en hypnotisk värld och drar in läsaren i en moralisk fabel om mänsklighetens sanna natur. 

Mariana Travacio (1967) är född i Rosario, Argentina, men är numera bosatt i Buenos Aires. Hon är psykolog och har en master i kreativt skrivande. Hon arbetar även som översättare från franska och portugisiska. Hennes berättelser har fått många nationella och internationella priser och har publicerats i tidskrifter och antologier i Argentina, Uruguay, Brasilien, Kuba, Spanien och USA. Hon är författare till romanen Quebrada (2021) och till novellsamlingarna Cotidiano (2015) och Cenizas de Carnaval (2018). Som om förlåtelse fanns är hennes första roman översatt till svenska.   

Som om förlåtelse fanns är översatt till från spanska av Linnea Rutström.

Jag är ett alibi för deras samvetes spruckna söm, navelsträngsblod redo för transfusion, så fort deras mänsklighet vacklar, så fort de avviker något från den konstruerade självbilden av samtidsmänniskan, invånaren i en europeisk huvudstad. De dricker mitt blod och spottar ut det, äcklade. Jag är en vägglus, en insekt redo att suga i mig deras safter. Jag är bekännelsen och syndernas förlåtelse, jag står på tå, vrålar så högt att jag skriker ut mina egna tarmar. Ni kan korsfästa mig, ni kan trampa ned mig i jorden, jag är frälsaren, jag ska befria er, skänka er tröst, genom att offra det enda jag har min ömhet.

Frank Ömsint fyller snart fyrtio men har aldrig sovit i samma säng som någon han älskar. Han bor i Polens huvudstad Warszawa som han hyser en brinnande hatkärlek för. I likhet med honom själv är den en Noaks ark där mänsklighetens allra fulaste sidor finns samlade. Han ramlar runt på stadens gator, skriver dikter, dricker, knarkar, knullar stadens hovpoet, Warszawas Charles Bukowski. Genom Franks berusade ögon får vi en ocensurerad inblick i vår samtid girigheten, fåfängan, egoismen men där finns även en tårdrypande kärlekshistoria med all smärta, lycka och förnedring vi utstår när vi älskar. Det är hon, den enda, den första, den sista. Djävulen i paradiset. Igenkänningsfaktorn gör att man ibland inte vet om man ska skratta eller gråta. Eller dö av skam. Fast tyvärr går inte det, säger Frank, då hade mänskligheten varit utdöd sedan länge.

Piotr Fiedler är en polsk författare och poet som bor och verkar i Warszawa. Han har tidigare gett ut diktsamlingen pod moim oknem gryz sie jee, 2015. Ömhet är hans romandebut och gavs ut på originalspråket polska på förlaget Wydaem 2020. Han har kallats för enfant terrible och bon vivant, kärt barn har många franska namn. Oavsett har denne författare bidragit med en frisk fläkt i den polska samtidslitteraturen och hyllats som en skarp samtidsskildrare.

Syndafloden är ett kroniskt poem, poem i prosa, en apokalyptisk historia där varken amerikanarna från Wederonlajn eller självaste Herren Gud vet varthän det barkar. Den förfallande stadsdelen, i folkmun kallad Pekin, i kuststaden Gdynia ska moderniseras och jämnas med marken. Höghus ska byggas och invånarna fördrivas. De som för talan är en åsidosatt grupp ensamstående, pensionerade arbetarklasskvinnor, vars erfarenheter sällan uppmärksammas eller tas på allvar.

I Pekin hopas tecken och omen inför den stundande undergången. Gumman Szwajcerowa, som också är häxan i den här berättelsen, har prekognitioner, vet att framtiden är trådar i vinden och beundrar Stiwen Hoking. Under Zokas golv bryter ett underjordiskt vattenfall fram. Fru Halina förutspår syndafloden och tänker på Ajnsztajns varning, när bina dör har människosläktet bara fyra år kvar att leva. Nu är marken täckt av duniga kadaver. Men vem lyssnar på vad en gammal kärring har att säga om världen ?

Med en rapsodisk uppbruten prosa berättas det om hur hålen expanderar, i Pekin och i själen. Syrligt med svart humor skildras de krympande livsvillkoren, där ödeläggelsen inte bara drabbar den fysiska, utan även den psykiska tillvaron. För hur kan man botas från depression om man har en svart avgrund i trädgården? Hjälper gröt mot jordens undergång? Är Polen det enda landet i världen som blir förskonat naturkatastrofer och undergång? Och vem förutsåg Majkel Djeksons död och attacken mot World Trejt Senter?

Salcia Haas (pseud.) är författare och konstnär, hon föddes i Przemy och bor i Gdynia. Debutromanen Piecze dla Amfy (2016) blev nominerad till Nagroda Literacka im. Witolda Gombrowicza och Nagroda Literacka Nike. 2017 vann den Nagroda Literacka Gdynia, ett av Polens mest prestigefyllda litterärar pris.

Syndafloden är översatt till svenska av Patricia Cukrowska.

När Krzysztof Siwczyk slog igenom 1995 med sin hyllade debut Dzikie dzieci (Vilda barn) kallades han MTV-generationens poetiska röst i Polen. Hans diktprosa var då en sorts betonghus-realism som han senare avfärdade som ungdomlig narcissism. I sina efterkommande verk övergav han det enkla språket och tvångsmässigt autobiografiska skrivandet. Istället gick han i riktning mot en djup lingvistisk analys där han experimenterar med språket och utforskar dess möjligheter och kapacitet. Siwczyk har hela tiden konsekvent flyttat horisonten för sin poesi, resultatet är en oerhört finstämd lyrik. Trots den språkliga komplexiteten är dikterna dock inte berövade existentiella erfarenheter som skapar en bild av människan djupt nedsjunken i världen och den gemensamma vardagligheten.

Föränderligheten i hans poesi pekar bland annat mot inspiration från avantgardistiska och neoavantgardistiska traditioner, språkets otillräcklighet och försök att tänja dess gränser. I sitt kreativa sökande åtföljs han alltid av läsarnas och kritikernas gunst. 

När man läser diktsamlingen Medianer får man ofta känslan av att luften inte räcker till. Däri ligger även det svåra i dessa dikter, de mullrar av budskapets opulens. Marcin Sendecki, Gazeta Wyborcza.

Klarskrift och andra dikter är den första utgivningen av Siwczyks verk på svenska, varsamt och lyhört översatta av Julian Birbrajer. Urvalet har gjorts av poeten själv tillsammans med översättaren och innehåller verk från 2016 och framåt.

Krzysztof Siwczyk (1977) är poet, skådespelare, litteraturskribent och direktör för kulturinstutionen Instytut Mikoowski tillägnat poeten Rafa Wojaczek i Mikoów. Siwczyk spelade även rollen som Wojaczeki en film av Lech Majewski 1999. Han tillhör det yngre gardet av uppmärksammade och prisbelönta polska poeter, kanske något motvilligt då han odlar ett ironiskt och inte minst självironiskt uttryck. Han debuterade redan som artonåring med Dzikie dzieci (1995) för vilken han belönades med flera prestigefyllda priser. Sedan dess har han gett ut ytterligare sexton lyriksamlingar, senast Krematoria I/Krematoria II (2022) som nominerades till Wisawa Szymborskas poesipris 2022. Hans dikter har tidigare översatts till bland annat franska.

Hebe Uhart (1936 2018), född i Moreno i Argentina, är en av landets mest älskade författare, känd för sina subtila, diskreta och okonstlade gestaltningar samt hennes så ofta excentriska karaktärer. Efter ett långt liv vigt åt litteraturen fick hon sitt stora genombrott år 2010.   

Med ett humoristiskt sinne och skarp iakttagelseförmåga förvandlar författaren i sitt berättande de mest hemtama företeelserna till ett litterärt äventyr. Återkommande inslag i Uharts prosa är bylivet, migranthistorierna, lågprosan och böjelsen för det anspråkslösa. Samlade noveller 1 är den första av tre samlingsvolymer och innehåller Hebe Uharts tidiga noveller från 1962 till 1983.  

I översättning av Linnea Rutström med ett förord av Virginia Higa.