Las Heras, en spökstad i provinsen Santa Cruz i Patagonien, belägen vid världens ände, långt ifrån storstädernas sjudande liv. Las Heras välsignelse och förbannelse var oljeutvinningen. Det svarta guldet lockade till sig människor med arbete och framtidshopp men utnyttjade dem också och så småningom kom platsen att förvandlas till ett helvete. År 2002, under pågående strejker mot oljeföretagen och styrande politiker, anländer den argentinska journalisten Leila Guerriero till staden för att söka en förklaring till den självmordsvåg som drog fram över samhället under åren 1997 1999. Journalisten vandrar upp och ned längs stadens gator, besöker restauranger och bordellverksamheter, samtalar med närstående och bekanta till självmordsoffren. Vad var det som drev ungdomarna till att avsluta sina liv? Arbetslöshet? Brist på framtidsutsikter? Och vilka slags demoniska krafter var det invånarna i samhället pratade om? Kanske fanns det ett samband med en lista som cirkulerade i Las Heras, från vilken namn efter namn försvann

De var tolv. Mellan mars 1997 och sista dagen 1999 tog tolv kvinnor och män livet av sig i Las Heras. Elva av dem hade en genomsnittsålder på tjugofem år och var emblematiska invånare i staden, barn till anspråkslösa men traditionella familjer : badvakten, provinsens bäste ryttare, den föräldralöse som vuxit upp med sina mostrar och morföräldrar.  En officiell förteckning över dessa dödsfall finns inte. Varken kommunen, sjukhuset eller förvaltningsmyndigheten ansåg det vara nödvändigt att upprätta en sådan förteckning, varpå alla fabulerar : det var tjugotvå på mindre än ett år, det var nitton på dryga två år, det var tre och folk överdriver. 

Självmördarna vid världens ände är en flerstämmig, intim och oroväckande krönika om ett bortglömt samhälle präglat av ensamhet, tonårsgraviditeter, alkoholism, bitande vindar och konsekvenserna av oljeindustrins fluktuationer.

Leila Guerriero är en av Argentinas mest framstående journalister. Hon skriver för flertalet latinamerikanska och europeiska medier däribland La Nación, El Mercurio och spanska El País. Hon är även författare till en rad böcker som Una historia sencilla, Opus Gelber, Teoría de la gravedad, Frutos extraños. Hennes arbete inom krönikegenren har prisats internationellt för sitt litterära och sociologiska värde. Hon har tidigare blivit översatt till engelska, norska, tyska, italienska, polska, franska och portugisiska. Självmördarna vid världens ände är hennes första bok och den första att bli översatt till svenska. 

Las Heras, en spökstad i provinsen Santa Cruz i Patagonien, belägen vid världens ände, långt ifrån storstädernas sjudande liv. Las Heras välsignelse och förbannelse var oljeutvinningen. Det svarta guldet lockade till sig människor med arbete och framtidshopp men utnyttjade dem också och så småningom kom platsen att förvandlas till ett helvete. År 2002, under pågående strejker mot oljeföretagen och styrande politiker, anländer den argentinska journalisten Leila Guerriero till staden för att söka en förklaring till den självmordsvåg som drog fram över samhället under åren 1997 1999. Journalisten vandrar upp och ned längs stadens gator, besöker restauranger och bordellverksamheter, samtalar med närstående och bekanta till självmordsoffren. Vad var det som drev ungdomarna till att avsluta sina liv? Arbetslöshet? Brist på framtidsutsikter? Och vilka slags demoniska krafter var det invånarna i samhället pratade om? Kanske fanns det ett samband med en lista som cirkulerade i Las Heras, från vilken namn efter namn försvann

De var tolv. Mellan mars 1997 och sista dagen 1999 tog tolv kvinnor och män livet av sig i Las Heras. Elva av dem hade en genomsnittsålder på tjugofem år och var emblematiska invånare i staden, barn till anspråkslösa men traditionella familjer : badvakten, provinsens bäste ryttare, den föräldralöse som vuxit upp med sina mostrar och morföräldrar.  En officiell förteckning över dessa dödsfall finns inte. Varken kommunen, sjukhuset eller förvaltningsmyndigheten ansåg det vara nödvändigt att upprätta en sådan förteckning, varpå alla fabulerar : det var tjugotvå på mindre än ett år, det var nitton på dryga två år, det var tre och folk överdriver. 

Självmördarna vid världens ände är en flerstämmig, intim och oroväckande krönika om ett bortglömt samhälle präglat av ensamhet, tonårsgraviditeter, alkoholism, bitande vindar och konsekvenserna av oljeindustrins fluktuationer.

Leila Guerriero är en av Argentinas mest framstående journalister. Hon skriver för flertalet latinamerikanska och europeiska medier däribland La Nación, El Mercurio och spanska El País. Hon är även författare till en rad böcker som Una historia sencilla, Opus Gelber, Teoría de la gravedad, Frutos extraños. Hennes arbete inom krönikegenren har prisats internationellt för sitt litterära och sociologiska värde. Hon har tidigare blivit översatt till engelska, norska, tyska, italienska, polska, franska och portugisiska. Självmördarna vid världens ände är hennes första bok och den första att bli översatt till svenska. 

Las Heras, en spökstad i provinsen Santa Cruz i Patagonien, belägen vid världens ände, långt ifrån storstädernas sjudande liv. Las Heras välsignelse och förbannelse var oljeutvinningen. Det svarta guldet lockade till sig människor med arbete och framtidshopp men utnyttjade dem också och så småningom kom platsen att förvandlas till ett helvete. År 2002, under pågående strejker mot oljeföretagen och styrande politiker, anländer den argentinska journalisten Leila Guerriero till staden för att söka en förklaring till den självmordsvåg som drog fram över samhället under åren 1997 1999. Journalisten vandrar upp och ned längs stadens gator, besöker restauranger och bordellverksamheter, samtalar med närstående och bekanta till självmordsoffren. Vad var det som drev ungdomarna till att avsluta sina liv? Arbetslöshet? Brist på framtidsutsikter? Och vilka slags demoniska krafter var det invånarna i samhället pratade om? Kanske fanns det ett samband med en lista som cirkulerade i Las Heras, från vilken namn efter namn försvann

De var tolv. Mellan mars 1997 och sista dagen 1999 tog tolv kvinnor och män livet av sig i Las Heras. Elva av dem hade en genomsnittsålder på tjugofem år och var emblematiska invånare i staden, barn till anspråkslösa men traditionella familjer : badvakten, provinsens bäste ryttare, den föräldralöse som vuxit upp med sina mostrar och morföräldrar.  En officiell förteckning över dessa dödsfall finns inte. Varken kommunen, sjukhuset eller förvaltningsmyndigheten ansåg det vara nödvändigt att upprätta en sådan förteckning, varpå alla fabulerar : det var tjugotvå på mindre än ett år, det var nitton på dryga två år, det var tre och folk överdriver. 

Självmördarna vid världens ände är en flerstämmig, intim och oroväckande krönika om ett bortglömt samhälle präglat av ensamhet, tonårsgraviditeter, alkoholism, bitande vindar och konsekvenserna av oljeindustrins fluktuationer.

Leila Guerriero är en av Argentinas mest framstående journalister. Hon skriver för flertalet latinamerikanska och europeiska medier däribland La Nación, El Mercurio och spanska El País. Hon är även författare till en rad böcker som Una historia sencilla, Opus Gelber, Teoría de la gravedad, Frutos extraños. Hennes arbete inom krönikegenren har prisats internationellt för sitt litterära och sociologiska värde. Hon har tidigare blivit översatt till engelska, norska, tyska, italienska, polska, franska och portugisiska. Självmördarna vid världens ände är hennes första bok och den första att bli översatt till svenska.