kandinaviens jagt, Djurfänge och Vildafvel jemte Jagtlexicon af Georg Swederus publicerades 1831/32 och var Sveriges första samlade jakthandbok. Den var på många sätt ett pionjärverk. Georg Swederus (1796–1888) hade viss egen erfarenhet av jakt, men han var först och främst en mycket aktiv publicist. Boken ger en välformulerad bild av den samtida kunskapen om jakt och villebråd och författarens gryende men framsynta tankar rörande viltvård och naturvård. Swederus hade en önskan att Sverige skulle uppnå ett långsiktigt hållbart nyttjande av viltet som resurs för att använda ett nutida språkbruk. Viltet skulle fredas under fortplantning och uttaget skulle ske på ett ansvarsfullt sätt. Visst var det en omtanke om viltet, men också ett bakomliggande samhällsekonomiskt intresse, och Swederus var synnerligen socialt engagerad, vilket resulterade i ett antal skrifter om att gynna de svaga i samhället. Han menade att viltet borde ses som en långsiktig och betydande inkomstkälla för nationen som inte skulle förödas genom ett obetänksamt missbruk av resursen. Nu nästan tvåhundra år senare har vi fortfarande glädje av att läsa dessa tankar, men för att ge lite extra perspektiv på texten följs Swederus bok av ett avsnitt om sex artiklar som bidrar med sammanhanget. Vetenskapshistorikern Gunnar Broberg inleder med en kort historisk introduktion till jaktens kulturella dimensioner, som följs av en idéhistorisk biografi över Swederus av Jakob Christensson. Därefter följer ett bidrag skrivet av viltbiologerna Roger Bergström och Kjell Danell som ger en samlad bild av svensk historia utifrån perspektivet jakt och jaktlitteratur vilket positionerar Swederus och hans jaktbok. Kulturhistorikern Anna Westman presenterar Swederus skriftställande rörande de areella näringarna varpå vapenhistorikern Anders Lindkvist beskriver den tekniska utvecklingen vad gäller jaktgevär. Avslutningsvis följer en reflektion över jakthundar under Swederus tid skriven av zoologen och kynologen Staffan Thorman med ett kort appendix om Swederus beskrivning av hundens sjukdomar och deras botemedel av redaktören.

kandinaviens jagt, Djurfänge och Vildafvel jemte Jagtlexicon af Georg Swederus publicerades 1831/32 och var Sveriges första samlade jakthandbok. Den var på många sätt ett pionjärverk. Georg Swederus (1796–1888) hade viss egen erfarenhet av jakt, men han var först och främst en mycket aktiv publicist. Boken ger en välformulerad bild av den samtida kunskapen om jakt och villebråd och författarens gryende men framsynta tankar rörande viltvård och naturvård. Swederus hade en önskan att Sverige skulle uppnå ett långsiktigt hållbart nyttjande av viltet som resurs för att använda ett nutida språkbruk. Viltet skulle fredas under fortplantning och uttaget skulle ske på ett ansvarsfullt sätt. Visst var det en omtanke om viltet, men också ett bakomliggande samhällsekonomiskt intresse, och Swederus var synnerligen socialt engagerad, vilket resulterade i ett antal skrifter om att gynna de svaga i samhället. Han menade att viltet borde ses som en långsiktig och betydande inkomstkälla för nationen som inte skulle förödas genom ett obetänksamt missbruk av resursen. Nu nästan tvåhundra år senare har vi fortfarande glädje av att läsa dessa tankar, men för att ge lite extra perspektiv på texten följs Swederus bok av ett avsnitt om sex artiklar som bidrar med sammanhanget. Vetenskapshistorikern Gunnar Broberg inleder med en kort historisk introduktion till jaktens kulturella dimensioner, som följs av en idéhistorisk biografi över Swederus av Jakob Christensson. Därefter följer ett bidrag skrivet av viltbiologerna Roger Bergström och Kjell Danell som ger en samlad bild av svensk historia utifrån perspektivet jakt och jaktlitteratur vilket positionerar Swederus och hans jaktbok. Kulturhistorikern Anna Westman presenterar Swederus skriftställande rörande de areella näringarna varpå vapenhistorikern Anders Lindkvist beskriver den tekniska utvecklingen vad gäller jaktgevär. Avslutningsvis följer en reflektion över jakthundar under Swederus tid skriven av zoologen och kynologen Staffan Thorman med ett kort appendix om Swederus beskrivning av hundens sjukdomar och deras botemedel av redaktören.

kandinaviens jagt, Djurfänge och Vildafvel jemte Jagtlexicon af Georg Swederus publicerades 1831/32 och var Sveriges första samlade jakthandbok. Den var på många sätt ett pionjärverk. Georg Swederus (1796–1888) hade viss egen erfarenhet av jakt, men han var först och främst en mycket aktiv publicist. Boken ger en välformulerad bild av den samtida kunskapen om jakt och villebråd och författarens gryende men framsynta tankar rörande viltvård och naturvård. Swederus hade en önskan att Sverige skulle uppnå ett långsiktigt hållbart nyttjande av viltet som resurs för att använda ett nutida språkbruk. Viltet skulle fredas under fortplantning och uttaget skulle ske på ett ansvarsfullt sätt. Visst var det en omtanke om viltet, men också ett bakomliggande samhällsekonomiskt intresse, och Swederus var synnerligen socialt engagerad, vilket resulterade i ett antal skrifter om att gynna de svaga i samhället. Han menade att viltet borde ses som en långsiktig och betydande inkomstkälla för nationen som inte skulle förödas genom ett obetänksamt missbruk av resursen. Nu nästan tvåhundra år senare har vi fortfarande glädje av att läsa dessa tankar, men för att ge lite extra perspektiv på texten följs Swederus bok av ett avsnitt om sex artiklar som bidrar med sammanhanget. Vetenskapshistorikern Gunnar Broberg inleder med en kort historisk introduktion till jaktens kulturella dimensioner, som följs av en idéhistorisk biografi över Swederus av Jakob Christensson. Därefter följer ett bidrag skrivet av viltbiologerna Roger Bergström och Kjell Danell som ger en samlad bild av svensk historia utifrån perspektivet jakt och jaktlitteratur vilket positionerar Swederus och hans jaktbok. Kulturhistorikern Anna Westman presenterar Swederus skriftställande rörande de areella näringarna varpå vapenhistorikern Anders Lindkvist beskriver den tekniska utvecklingen vad gäller jaktgevär. Avslutningsvis följer en reflektion över jakthundar under Swederus tid skriven av zoologen och kynologen Staffan Thorman med ett kort appendix om Swederus beskrivning av hundens sjukdomar och deras botemedel av redaktören.