Bengt Erik Eriksson betraktar sig sedan mitten av 1960-talet som zenresenär. Han har bl.a. skrivit böcker om zenklassikern De Tio Oxherdebilderna, haikudiktningens historia, och det egna livets utveckling i relation till zenbuddhistiska koaner. Han har en examen i beteende-/samhällsvetenskap. Som författare skriver han dessutom såväl skönlitteratur som lyrik och facklitteratur. Han är också musiker sedan 1960-talet med inriktning mest på nordamerikansk gammal countrymusik och förkrigsblues, och spelar flera instrument.

Den här boken är en lekmans, en vanlig zenresenärs, syn på zenbuddhismen. Det är ett arbete som bygger främst på egna erfarenheter och de böcker som finns listade i litteraturförteckningen. Boken är förstås ingen lärobok eller avhandling om zen, utan snarare en presentation av höjdpunkter och reflektioner som jag tycker är viktiga, och jag tror, trots att de flyttats ur sitt sammanhang, kan ha betydelse för andra. Jag har samlat och levt med dessa höjdpunkter och reflektioner under lång tid. För mig har zen särskilt inneburit att jag (för det mesta):

* vet och förstår att jag är en del av något mycket större och helt

* inte letar efter några specifika gudomliga märkvärdigheter utan upplever det extraordinära i alla och allt i det vardagliga livet och med mitt vardagliga sinne

* inser att dikotomisering, diskriminering och ständig bedömning inte fungerar.

Och zen är väldigt roligt, så njut.

Bengt Erik Eriksson betraktar sig sedan mitten av 1960-talet som zenresenär. Han har bl.a. skrivit böcker om zenklassikern De Tio Oxherdebilderna, haikudiktningens historia, och det egna livets utveckling i relation till zenbuddhistiska koaner. Han har en examen i beteende-/samhällsvetenskap. Som författare skriver han dessutom såväl skönlitteratur som lyrik och facklitteratur. Han är också musiker sedan 1960-talet med inriktning mest på nordamerikansk gammal countrymusik och förkrigsblues, och spelar flera instrument.

Den här boken är en lekmans, en vanlig zenresenärs, syn på zenbuddhismen. Det är ett arbete som bygger främst på egna erfarenheter och de böcker som finns listade i litteraturförteckningen. Boken är förstås ingen lärobok eller avhandling om zen, utan snarare en presentation av höjdpunkter och reflektioner som jag tycker är viktiga, och jag tror, trots att de flyttats ur sitt sammanhang, kan ha betydelse för andra. Jag har samlat och levt med dessa höjdpunkter och reflektioner under lång tid. För mig har zen särskilt inneburit att jag (för det mesta):

* vet och förstår att jag är en del av något mycket större och helt

* inte letar efter några specifika gudomliga märkvärdigheter utan upplever det extraordinära i alla och allt i det vardagliga livet och med mitt vardagliga sinne

* inser att dikotomisering, diskriminering och ständig bedömning inte fungerar.

Och zen är väldigt roligt, så njut.

Bengt Erik Eriksson betraktar sig sedan mitten av 1960-talet som zenresenär. Han har bl.a. skrivit böcker om zenklassikern De Tio Oxherdebilderna, haikudiktningens historia, och det egna livets utveckling i relation till zenbuddhistiska koaner. Han har en examen i beteende-/samhällsvetenskap. Som författare skriver han dessutom såväl skönlitteratur som lyrik och facklitteratur. Han är också musiker sedan 1960-talet med inriktning mest på nordamerikansk gammal countrymusik och förkrigsblues, och spelar flera instrument.

Den här boken är en lekmans, en vanlig zenresenärs, syn på zenbuddhismen. Det är ett arbete som bygger främst på egna erfarenheter och de böcker som finns listade i litteraturförteckningen. Boken är förstås ingen lärobok eller avhandling om zen, utan snarare en presentation av höjdpunkter och reflektioner som jag tycker är viktiga, och jag tror, trots att de flyttats ur sitt sammanhang, kan ha betydelse för andra. Jag har samlat och levt med dessa höjdpunkter och reflektioner under lång tid. För mig har zen särskilt inneburit att jag (för det mesta):

* vet och förstår att jag är en del av något mycket större och helt

* inte letar efter några specifika gudomliga märkvärdigheter utan upplever det extraordinära i alla och allt i det vardagliga livet och med mitt vardagliga sinne

* inser att dikotomisering, diskriminering och ständig bedömning inte fungerar.

Och zen är väldigt roligt, så njut.