Visar resultat för..."Döden tar"

April 1956: Deckarrecensenten Florence Granat segnar ner på tidningsredaktionen och beordras vila i Södern, långt från stressen i gamla Klara. En bussresa till Rom tycks som den perfekta återhämtningen, men knappt har de nått kontinenten förrän Florrie får onda aningar, som bekräftas av ett mystiskt dödsfall. Medan bussen rullar vidare avslöjar Florrie den ena efter den andra av medpassagerarnas hemligheter, och vid resans mål finner hon lösningen – och den eviga staden.

Carina Burman har skrivit åtskilligt om Rom och utgav 2023 "Drottningar och pretendenter. Om guldålderns deckarförfattarinnor". "Döden tar semester" är en femtiotalsdeckare i Maria Langs och Agatha Christies efterföljd, för nostalgiker, Italienälskare och historieintresserade.

April 1956: Deckarrecensenten Florence Granat segnar ner på tidningsredaktionen och beordras vila i Södern, långt från stressen i gamla Klara. En bussresa till Rom tycks som den perfekta återhämtningen, men knappt har de nått kontinenten förrän Florrie får onda aningar, som bekräftas av ett mystiskt dödsfall. Medan bussen rullar vidare avslöjar Florrie den ena efter den andra av medpassagerarnas hemligheter, och vid resans mål finner hon lösningen – och den eviga staden.

Carina Burman har skrivit åtskilligt om Rom och utgav 2023 "Drottningar och pretendenter. Om guldålderns deckarförfattarinnor". "Döden tar semester" är en femtiotalsdeckare i Maria Langs och Agatha Christies efterföljd, för nostalgiker, Italienälskare och historieintresserade.

Intendenten på Drottningholms slottsteater har bjudit in Puck och Einar till ett cocktailparty för att fira en dirigent och hans operaensemble. Bjudningen avslutas med ett besök på den anrika slottsteatern. Stämningen är på topp! Men mitt ibland dem finns en okänd mördare som väntar på sitt intet ont anande offer.

Där döden väntar är ännu en mästerligt utförd kriminalroman i Karin Fossums hyllade Konrad Sejer-serie. En mamma hittar en teckning av en död flicka på sin sons rum. Samtidigt försvinner sextonåriga Gritt Zeeland. Hennes föräldrar tror att hon har sovit över hos en kompis, men två dagar senare hittas hon strypt i Svartlandsskogen. Kommissarie Konrad Sejer ska just ta sig an fallet när ytterligare en tonåring hittas mördad. Den här gången är det en pojke, som är så lemlästad att han är svår att identifiera. Två mord, men två helt olika tillvägagångssätt. Är det samma mördare? Och svävar i så fall fler i fara? Sejer ställs inför en komplicerad mordgåta med många möjliga förklaringar, samtidigt som rädslan för en seriemördare sprider sig i staden.

Andreas Nylund är kirurg på sjukhuset i Halmstad, bor i en tjusig villa i Tylösand med sin fru och två barn. Deras liv ter sig komplett och harmoniskt. Så kommer ett akutfall in och när Andreas ser de röda lockarna falla över bårens kant stannar hjärtat.

Medvetslös på båren framför honom i akutrummet ligger hans livs kärlek, och tillvaron sprättas upp, stygn för stygn. Andreas försöker hålla ställningarna, men olyckan får sanningar att bubbla upp till ytan. Hans fru försöker förgäves berätta för honom vad hon vet, men är det han som stöter henne ifrån sig eller hon som drar sig undan?

Sjukhusets kulvertar vindlar sig likt livsuppehållande kärlträd kring trasiga människor som söker kärlek men finner ensamhet, svartsjuka och ond bråd död. Det förflutna spelar ut sina kort.  

Detta är en nyutgåva av Anne-Marie Schjetleins debutroman och första delen i succéserien om kirurgen Andreas Nylund.

ANNE-MARIE SCHJETLEIN är uppvuxen i Norrbotten med norska föräldrar. Efter att länge ha bott på västkusten bor hon idag i Stockholm. Hon har en bakgrund som operationssjuksköterska och har funnit sjukhusets komprimerade och intensiva värld som en perfekt kuliss för psykologisk spänning. Dödens vingslag är den sjätte och sista fristående delen i hennes populära serie om kirurgen Andreas Nylund.

"Schjetlein laborerar skickligt med att dölja vem som är vem in i det längsta, något som fungerar som den huvudsakliga drickraften för spänningen i romanen."- Kerstin Bergman, Crimegarden

"Döden kvittar det lika är en spännande thriller där det förgångna vävs samman med nutid."- Anna Rymdfors, Biblioteken i Halmstad

Där döden väntar är ännu en mästerligt utförd kriminalroman i Karin Fossums hyllade Konrad Sejer-serie. En mamma hittar en teckning av en död flicka på sin sons rum. Samtidigt försvinner sextonåriga Gritt Zeeland. Hennes föräldrar tror att hon har sovit över hos en kompis, men två dagar senare hittas hon strypt i Svartlandsskogen. Kommissarie Konrad Sejer ska just ta sig an fallet när ytterligare en tonåring hittas mördad. Den här gången är det en pojke, som är så lemlästad att han är svår att identifiera. Två mord, men två helt olika tillvägagångssätt. Är det samma mördare? Och svävar i så fall fler i fara? Sejer ställs inför en komplicerad mordgåta med många möjliga förklaringar, samtidigt som rädslan för en seriemördare sprider sig i staden.

Kongo-Kinshasa, Balkan, Gamla stans gränder och en herrgård vid Båven utgör spelplan för årets Homanroman. Johan Kristian och Francine är på jakt efter sin drömlägenhet. En rik änka tror att hennes styvbarn vill mörda henne. En pensionerad ambassadör med tveksamt förflutet lever under hot efter att ha vittnat om krigsförbrytelser i forna Jugoslavien.

Vare sig dramatik, samhällskritik, goda viner eller kulinariska smakprov saknas i denna deckare av nestorn Jan Mårtenson.

En bortglömd kulturskatt

När folklivsforskaren Louise Hagberg begav sig ut på sina uppteckningsresor i de svenska bygderna var det med en känsla av att tiden var knapp. Ännu på 1910- och 20-talen levde sedvänjor kvar som sprang ur medeltida och rentav hedniska föreställningar. Traktens folk kunde ännu berätta om älvor, gastakryst och lyktgubbar och mindes seder, språkliga uttryck och forna tiders föreställningar om sjukdom och död. Somligt kan vi känna igen än i dag, annat har helt fallit i glömska. Med stöd av skriftliga och muntliga källor beskriver Hagberg hur man gick till väga vid svepning, likvaka, själaringning, likfärd, jordfästning och begravningsgille, liksom uppfattningen om själens fortvaro efter döden.

»När döden gästar« utkom första gången 1937 och är ett häpnadsväckande dokument över en svunnen värld. Boken är rikt illustrerad och innehåller hundratals ortsangivelser, från Ystad till Korpilombolo. Förord av Jonas Engman, etnolog och chef för Nordiska museets arkiv.

Ur »När döden gästar«:

Eftersom det ansågs som en förskräcklig skam att gå första gången man blev ombedd, lät man be sig många gånger, man skulle tvingas till bords. Det var ett arbete att få in alla gästerna, så nog behövdes det ofta att uppassarna som skulle ordna placeringen var handfasta karlar så att de kunde få gästerna, som ibland kunde göra våldsamt motstånd, att sätta sig, då somliga bokstavligen fick släpas fram till bordet. Alla tackade när de trugades att gå fram, men satt ändå stilla och såg högtidliga ut, tills de slutligen lät övertala sig att inta sina bestämda platser. Det kunde ofta hända, berättas det, att en stormansmor måste bäras och lyftas över bordet, då hon var så blygsam att hon inte ville gå själv (Dals.). Somliga gäster kunde hålla sig så undan att man fick leta efter dem. Vid ett kalas en gång hade några av gästerna krupit in under logbottnen, så att man fått ta till brandhakar för att dra fram dem (Små.). Men emellanåt kunde det också hända att de gäster som hade gömt sig till sist blev bortglömda efter mycket letande, och då hade de inget annat att göra än att bekväma sig till att helt skamflata krypa fram igen. Så gick det en gång för en gumma i Varmsätra (Up.) som hade gömt sig under sängen.

Kongo-Kinshasa, Balkan, Gamla stans gränder och en herrgård vid Båven utgör spelplan för årets Homanroman. Johan Kristian och Francine är på jakt efter sin drömlägenhet. En rik änka tror att hennes styvbarn vill mörda henne. En pensionerad ambassadör med tveksamt förflutet lever under hot efter att ha vittnat om krigsförbrytelser i forna Jugoslavien.

Vare sig dramatik, samhällskritik, goda viner eller kulinariska smakprov saknas i denna deckare av nestorn Jan Mårtenson.

En bortglömd kulturskatt

När folklivsforskaren Louise Hagberg begav sig ut på sina uppteckningsresor i de svenska bygderna var det med en känsla av att tiden var knapp. Ännu på 1910- och 20-talen levde sedvänjor kvar som sprang ur medeltida och rentav hedniska föreställningar. Traktens folk kunde ännu berätta om älvor, gastakryst och lyktgubbar och mindes seder, språkliga uttryck och forna tiders föreställningar om sjukdom och död. Somligt kan vi känna igen än i dag, annat har helt fallit i glömska. Med stöd av skriftliga och muntliga källor beskriver Hagberg hur man gick till väga vid svepning, likvaka, själaringning, likfärd, jordfästning och begravningsgille, liksom uppfattningen om själens fortvaro efter döden.

»När döden gästar« utkom första gången 1937 och är ett häpnadsväckande dokument över en svunnen värld. Boken är rikt illustrerad och innehåller hundratals ortsangivelser, från Ystad till Korpilombolo. Förord av Jonas Engman, etnolog och chef för Nordiska museets arkiv.

Ur »När döden gästar«:

Eftersom det ansågs som en förskräcklig skam att gå första gången man blev ombedd, lät man be sig många gånger, man skulle tvingas till bords. Det var ett arbete att få in alla gästerna, så nog behövdes det ofta att uppassarna som skulle ordna placeringen var handfasta karlar så att de kunde få gästerna, som ibland kunde göra våldsamt motstånd, att sätta sig, då somliga bokstavligen fick släpas fram till bordet. Alla tackade när de trugades att gå fram, men satt ändå stilla och såg högtidliga ut, tills de slutligen lät övertala sig att inta sina bestämda platser. Det kunde ofta hända, berättas det, att en stormansmor måste bäras och lyftas över bordet, då hon var så blygsam att hon inte ville gå själv (Dals.). Somliga gäster kunde hålla sig så undan att man fick leta efter dem. Vid ett kalas en gång hade några av gästerna krupit in under logbottnen, så att man fått ta till brandhakar för att dra fram dem (Små.). Men emellanåt kunde det också hända att de gäster som hade gömt sig till sist blev bortglömda efter mycket letande, och då hade de inget annat att göra än att bekväma sig till att helt skamflata krypa fram igen. Så gick det en gång för en gumma i Varmsätra (Up.) som hade gömt sig under sängen.