Visar resultat för..."Gammal tid ny"

Vi som blir gamla i dag har andra erfarenheter och förväntningar än vad våra föräldrar hade. Det gör att vi inte känner igen oss i bilden av hur en äldre människa "skall" vara. Medicinska och teknologiska framsteg gör att vi kommer att kunna se och höra rimligt bra, vara rörliga, använda datorer och mobiler och samtidigt slippa ha så ont. Men vilka blir då effekterna av detta, vad kommer vi att vilja göra utifrån våra unika förutsättningar och hur kommer detta att påverka både vår framtid och omvärlden i en tid av stora demografiska förändringar?Bodil Jönsson vrider och vänder här på många av våra cementerade föreställningar om åldrande och äldre. Och hon får oss att se pensionsåldern som en tid fylld av möjligheter och nya utmaningar. Livet är faktiskt ett konstverk som förtjänar den största uppmärksamhet, också den tredjedel av livet som allt fler får uppleva som pensionärer.

Vi som är på väg att bli gamla idag känner vare sig igen oss i förebilderna från våra föräldrar eller i samtidens föreställningar om oss. Men vem är vi då? Och vad kan och vill vi göra med den tredjedel av livet vi kan ha framför oss?

Ålderfördelningen är på väg att ändras. Vartannat nyfött barn i Sverige förväntas bli över 100 år, och redan nu är ålderspyramiden inte en pyramid utan snarare ett hus med nästan lodräta väggar och ett ganska platt tak längst upp. De flesta äldre har en god hälsa och de är bevisligen aktiva också efter sin pensionering - arbetet har bara bytt form. Nu behövs det öppningar mot alla möjliga sorters arbetsliv, inte bara till det befintliga som obegripligt nog fortfarande räknar insatser i timmar. Förnyelsen kan bli betydelsefull också för yngre.

Livet är ett konstverk som kräver den största uppmärksamhet. Den som är gammal är inte ung - men varför skulle hon vara det? En människa med många årsringar har chansen att uppleva en andra lärpuckel utifrån allt det hon redan har inom sig. Och hennes eventuella långsamhet är inte bara av ondo - resultatet av dne kan bli något långsiktigt mer hållbart, något betänkt och gediget som kan utgöra en viktig motkraft i allt det snabbproducerade och billiga.

Järnet förändrade förutsättningarna såväl för krig och välstånd i grunden, vi hade råvaran på nära håll och den var billig, men att göra den till stål var ingen enkel process. De arkeologiska fynden är nu betydligt fler och lättare att tolka. De antika skriftkällorna och vår egen nordiska Edda gör det också möjligt att pussla ihop den järnålderstida berättelsen, men bara om de används förstås. De första femhundra åren av vår tideräkning har försummats av dagens historiska etablissemang; det finns en helt ny historia om Sverige att upptäcka inom denna boks pärmar.

Vapen i danska offermossar har vidimerat märkliga påståenden i skriftkällorna om en tidig svensk närvaro på kontinenten. Med DNA har också en dito i England bekräftats, liksom goternas, langobardernas och vandalernas svenska ursprung – helt enligt de gamla ’nationalromantikernas’ teser. Detta gäller även den s k danerteorin, ett länge hett debatterat samband mellan svear och daner, där de senare förutsätts ha utgått ur de förra. Detta är samtidigt en tid då grunden läggs för det svenska rike där svear och götar (åter) blev ett folk – en process som katalyseras från Mälardalen. De första stegen tas redan under yngre romersk järnålder, men under folkvandringstiden ser riksenandet ut att drabbas av ett bakslag – en trolig följd av kontakter med hunnerna. Samtidigt är detta den verkliga guldåldern i Sverige. Helt unika, men närmast okända prestigeföremål har hittats och de har, till slut, erkänts också vara inhemskt tillverkade. Ynglingakonungarnas regentlängd löper parallellt med dessa händelser, och vi har idag anledning att ta dessa ’sagokungar’ på stort allvar; de flesta av dem var utan tvekan historiska.

Vid mitten av 500-talet blir Sverige Nordens dominanter och nu enas landet återigen, denna gång betydligt fastare, vilket bl a går att avläsa i ortnamnspåren, särskilt kan nämnas tunaorter, karlabyar, rinkabyar och husabyar. Denna utveckling påbörjas samtidigt med den klimatchock som i källorna kallades Fimbulvintern. Den påföljande vendeltiden med de rika båtgravarna i Vendel och Valsgärde är en svensk glansperiod, som alltså inträffar redan innan vikingatiden formellt börjar. Den fantastiska djurornamentiken initierades här och visar att konst- och hantverkskunnandet var mycket högt utvecklat. Vårt allra viktigaste nationella arvegods är dock ändå Fornaldar- och Eddasagorna, bland vilka bl a Völundarkvida, Hervararsagan och Völsungasagan kan nämnas, liksom förstås ynglingakonungarnas ättartal; dels berättat om i 800-talets Ynglingatal, dels i den prosaiska Ynglingasagan, nedtecknad av Snorre Sturlasson.

Magnus Stenlund (f. 1962) har bedrivit sitt svenska historieprojekt sedan 2012. Det här är den tredje boken i en trilogi. De första två heter: 1. Blodet och jorden (2022), om stenåldern och vårt genetiska ursprung, och 2. Svärdet och Gudarna (2023), om den krigiska bronsåldern och asatrons ursprung och betydelse. Boken om Ynglingakonungarna (2023) handlar om den äldre järnåldern och är i två delar.

Järnet förändrade förutsättningarna såväl för krig och välstånd i grunden, vi hade råvaran på nära håll och den var billig, men att göra den till stål var ingen enkel process. De arkeologiska fynden är nu betydligt fler och lättare att tolka. De antika skriftkällorna och vår egen nordiska Edda gör det också möjligt att pussla ihop den järnålderstida berättelsen, men bara om de används förstås. De första femhundra åren av vår tideräkning har försummats av dagens historiska etablissemang; det finns en helt ny historia om Sverige att upptäcka inom denna boks pärmar.

Vapen i danska offermossar har vidimerat märkliga påståenden i skriftkällorna om en tidig svensk närvaro på kontinenten. Med DNA har också en dito i England bekräftats, liksom goternas, langobardernas och vandalernas svenska ursprung – helt enligt de gamla ’nationalromantikernas’ teser. Detta gäller även den s k danerteorin, ett länge hett debatterat samband mellan svear och daner, där de senare förutsätts ha utgått ur de förra. Detta är samtidigt en tid då grunden läggs för det svenska rike där svear och götar (åter) blev ett folk – en process som katalyseras från Mälardalen. De första stegen tas redan under yngre romersk järnålder, men under folkvandringstiden ser riksenandet ut att drabbas av ett bakslag – en trolig följd av kontakter med hunnerna. Samtidigt är detta den verkliga guldåldern i Sverige. Helt unika, men närmast okända prestigeföremål har hittats och de har, till slut, erkänts också vara inhemskt tillverkade. Ynglingakonungarnas regentlängd löper parallellt med dessa händelser, och vi har idag anledning att ta dessa ’sagokungar’ på stort allvar; de flesta av dem var utan tvekan historiska.

Vid mitten av 500-talet blir Sverige Nordens dominanter och nu enas landet återigen, denna gång betydligt fastare, vilket bl a går att avläsa i ortnamnspåren, särskilt kan nämnas tunaorter, karlabyar, rinkabyar och husabyar. Denna utveckling påbörjas samtidigt med den klimatchock som i källorna kallades Fimbulvintern. Den påföljande vendeltiden med de rika båtgravarna i Vendel och Valsgärde är en svensk glansperiod, som alltså inträffar redan innan vikingatiden formellt börjar. Den fantastiska djurornamentiken initierades här och visar att konst- och hantverkskunnandet var mycket högt utvecklat. Vårt allra viktigaste nationella arvegods är dock ändå Fornaldar- och Eddasagorna, bland vilka bl a Völundarkvida, Hervararsagan och Völsungasagan kan nämnas, liksom förstås ynglingakonungarnas ättartal; dels berättat om i 800-talets Ynglingatal, dels i den prosaiska Ynglingasagan, nedtecknad av Snorre Sturlasson.

Magnus Stenlund (f. 1962) har bedrivit sitt svenska historieprojekt sedan 2012. Det här är den tredje boken i en trilogi. De första två heter: 1. Blodet och jorden (2022), om stenåldern och vårt genetiska ursprung, och 2. Svärdet och Gudarna (2023), om den krigiska bronsåldern och asatrons ursprung och betydelse. Boken om Ynglingakonungarna (2023) handlar om den äldre järnåldern och är i två delar.

Visste du att vårt lands första invånare var renjägare från Tyskland? Att de på sin färd norrut längs isranden passerade över Billingen, varpå ett gigantiskt vattenfall öppnade sig bakom dem? Den händelsen levde med all säkerhet länge i deras minnen. Kanske så länge att det finns spår kvar än idag i vår levande mytskatt, i form av bron Bifrost. Nästa våg västerifrån kan ha varit invånare från ett land som sjönk ner i havet. Även det en s k skröna – innan den bekräftades av moderna geologer. Alverna som en gång levde i dagens Bohuslän, och vars kung mycket riktigt hette Gandalf, är mytens svar på hur dessa överlevare uppfattade sig.

Om du redan läst böcker om svensk forntid så kommer du märka att den här boken är annorlunda. Vetenskapen anses ofta sluta där myten tar vid, men här försöker vi hitta svar i båda, och tar oss frihet att spekulera. Historia är en berättelse, och en berättelse måste hänga ihop, även när den söker svar som inte kan verifieras. Om den inte ens försöker så kan det bero på att den är felaktig. Så som vår bild av den s k förhistorien länge varit. Nyheten att den största delen av våra arvsanlag först fördes hit via Ålands hav ca 2900 f.Kr., slog för några år sedan ner som en bomb bland våra historiker. Det rör sig om ett paradigmskifte i synen på vilka vi är. Långt ifrån den gängse bilden av en perifer, lite bortkommen folkspillra, formar sig nu bilden av det ständigt pågående mötet i skärningspunkten mellan öst och väst, som format en helt unik folkgrupp – såväl genetiskt som kulturellt.

Med arkeogenetikens hjälp, religionshistorisk analys och sagans källtexter så gräver vi oss bakåt i historiens djupaste källor. En ny men gammal historia om Sverige är inte bara en ny historiebok baserad på vad vi redan vet, den ser historien ur ett helt nytt perspektiv och ger i flera stycken ny kunskap; såväl grunddata som aldrig sammanställts förut och slutsatser som inte tidigare dragits.Denna bok innehåller ett åttiotal svartvita bilder inne i texten och dessutom en högklassig 32-sidig fyrfärgsbilaga. Den är inbunden för att den ska kunna tas fram och läsas ur många gånger.

Magnus Stenlund (f.1962) har skrivit flera uppskattade böcker om historia, både i skönlitterär form (Den Eldrökta, 2015) och i populärvetenskapligt format (Runkalendern, 2020). Hans projekt, att ge svensk fornhistoria en länge välbehövlig ansiktslyftning, omfattar också böcker om brons- och järnåldern som planeras för tryck under 2023.