Magnus Stenlund - Böcker

Visste du att vårt lands första invånare var renjägare från Tyskland? Att de på sin färd norrut längs isranden passerade över Billingen, varpå ett gigantiskt vattenfall öppnade sig bakom dem? Den händelsen levde med all säkerhet länge i deras minnen. Kanske så länge att det finns spår kvar än idag i vår levande mytskatt, i form av bron Bifrost. Nästa våg västerifrån kan ha varit invånare från ett land som sjönk ner i havet. Även det en s k skröna – innan den bekräftades av moderna geologer. Alverna som en gång levde i dagens Bohuslän, och vars kung mycket riktigt hette Gandalf, är mytens svar på hur dessa överlevare uppfattade sig.

Om du redan läst böcker om svensk forntid så kommer du märka att den här boken är annorlunda. Vetenskapen anses ofta sluta där myten tar vid, men här försöker vi hitta svar i båda, och tar oss frihet att spekulera. Historia är en berättelse, och en berättelse måste hänga ihop, även när den söker svar som inte kan verifieras. Om den inte ens försöker så kan det bero på att den är felaktig. Så som vår bild av den s k förhistorien länge varit. Nyheten att den största delen av våra arvsanlag först fördes hit via Ålands hav ca 2900 f.Kr., slog för några år sedan ner som en bomb bland våra historiker. Det rör sig om ett paradigmskifte i synen på vilka vi är. Långt ifrån den gängse bilden av en perifer, lite bortkommen folkspillra, formar sig nu bilden av det ständigt pågående mötet i skärningspunkten mellan öst och väst, som format en helt unik folkgrupp – såväl genetiskt som kulturellt.

Med arkeogenetikens hjälp, religionshistorisk analys och sagans källtexter så gräver vi oss bakåt i historiens djupaste källor. En ny men gammal historia om Sverige är inte bara en ny historiebok baserad på vad vi redan vet, den ser historien ur ett helt nytt perspektiv och ger i flera stycken ny kunskap; såväl grunddata som aldrig sammanställts förut och slutsatser som inte tidigare dragits.Denna bok innehåller ett åttiotal svartvita bilder inne i texten och dessutom en högklassig 32-sidig fyrfärgsbilaga. Den är inbunden för att den ska kunna tas fram och läsas ur många gånger.

Magnus Stenlund (f.1962) har skrivit flera uppskattade böcker om historia, både i skönlitterär form (Den Eldrökta, 2015) och i populärvetenskapligt format (Runkalendern, 2020). Hans projekt, att ge svensk fornhistoria en länge välbehövlig ansiktslyftning, omfattar också böcker om brons- och järnåldern som planeras för tryck under 2023.

Med bronset kom svärdet. Och med svärdet kom kriget. Att handelsnätverk med centrum på Jylland styrde Europas handel med koppar och tenn är en hypotes som sedan två decennier vunnit allt mer erkännande. Det är därför intressant att det nu går att konstatera hur stor mobiliteten även inom Norden var under denna tid. Med strontiumanalys går det att fastställa att många av de magnifika ekkistebegravningarna i Danmark innehöll skeletten efter män som kom från Sverige.

Vad som är lika okänt och som kanske förklarar dessa emigranter, är att några av Europas allra första svärd, bl a det berömda Bragbysvärdet, hamnade i Mälardalen. Var koppar till dessa svärd kom ifrån kan man nu också med stor tillförlitlighet svara på – alla gruvor har nämligen sitt eget ’DNA’. Efter utgrävningar längs E4 norr om Uppsala så har en svärdsknapp hittats av samma typ. Här leder spåren tillbaka till vad som en gång var Nordeuropas första högcivilisation.

För att följa bronset, svärdens och människornas öden under nordisk bronsålder så har vi alltså numera ny teknik, som kompletterar den arkeologiska genetiken. I den här boken kartlägger vi med hjälp av dessa hur de gemensamma rötterna ser ut och de folkförflyttningar som förklarar varför vi råkar ha en hel del gemensamt bl a med sydalpinska Tyrolen, liksom med de gamla frygierna som under denna tid flyttade söderut till Mindre Asien, men som en gång levde vid Östersjön.

Gudarna är den svenska historiens första namngivna individer. De är inte bara vad som ger berättelsen dess färg; naturvetenskapliga fakta kompletteras av och bekräftar kulten – och vise versa. Folkrörelserna åtföljs ju av dessa gudar och genom jämförelser mellan de ursprungliga indoeuropeiska gudarna och våra asar och vaner, kan vi göra sannolikt hur den germanska Huldran färdats söderut med sabinerna för att till slut bli romarrikets främsta gudinna: ljusbringerskan Juno Lucina. Huldran var också med stor sannolikhet förebild för den äldre runradens drottning.

Den första svenska vikingatiden inleds i yngre bronsålder, och det är med solkungen i Håga den största mängden guld läggs i en nordisk grav under hela denna epok. Att hög- och brandgravskicket kommer hit har en koppling till gudar som Heimdallr och Ullr och till de båda nordiska dioskurerna, Algiz, samtliga dessa är även de på plats i runraden. De har liksom mytens ringar och svärd ett mycket långt förflutet och deras färd till oss kan bl a ha med de trollkarlar att göra, med vars guldhattar solens och månens rörelser går att avläsa, exakt matematiskt, 3 000 år före vår tid. Och, jodå, visst finns det även en trovärdig förklaring som knyter våra urgamla trojeborgar till antikens Troja!

Magnus Stenlund (f. 1962) har ägnat sig åt sitt svenska historieprojekt sedan 2012. Det här är den andra boken i en trilogi. Den första heter Blodet och jorden (2022) och behandlar neolitikum, med de allra senaste arkeogenetiska rönen som stöd för Eddaberättelser och myt, som nu visat sig vara sanning – Sverige var de germanska folkens Urheimat.

Järnet förändrade förutsättningarna såväl för krig och välstånd i grunden, vi hade råvaran på nära håll och den var billig, men att göra den till stål var ingen enkel process. De arkeologiska fynden är nu betydligt fler och lättare att tolka. De antika skriftkällorna och vår egen nordiska Edda gör det också möjligt att pussla ihop den järnålderstida berättelsen, men bara om de används förstås. De första femhundra åren av vår tideräkning har försummats av dagens historiska etablissemang; det finns en helt ny historia om Sverige att upptäcka inom denna boks pärmar.

Vapen i danska offermossar har vidimerat märkliga påståenden i skriftkällorna om en tidig svensk närvaro på kontinenten. Med DNA har också en dito i England bekräftats, liksom goternas, langobardernas och vandalernas svenska ursprung – helt enligt de gamla ’nationalromantikernas’ teser. Detta gäller även den s k danerteorin, ett länge hett debatterat samband mellan svear och daner, där de senare förutsätts ha utgått ur de förra. Detta är samtidigt en tid då grunden läggs för det svenska rike där svear och götar (åter) blev ett folk – en process som katalyseras från Mälardalen. De första stegen tas redan under yngre romersk järnålder, men under folkvandringstiden ser riksenandet ut att drabbas av ett bakslag – en trolig följd av kontakter med hunnerna. Samtidigt är detta den verkliga guldåldern i Sverige. Helt unika, men närmast okända prestigeföremål har hittats och de har, till slut, erkänts också vara inhemskt tillverkade. Ynglingakonungarnas regentlängd löper parallellt med dessa händelser, och vi har idag anledning att ta dessa ’sagokungar’ på stort allvar; de flesta av dem var utan tvekan historiska.

Vid mitten av 500-talet blir Sverige Nordens dominanter och nu enas landet återigen, denna gång betydligt fastare, vilket bl a går att avläsa i ortnamnspåren, särskilt kan nämnas tunaorter, karlabyar, rinkabyar och husabyar. Denna utveckling påbörjas samtidigt med den klimatchock som i källorna kallades Fimbulvintern. Den påföljande vendeltiden med de rika båtgravarna i Vendel och Valsgärde är en svensk glansperiod, som alltså inträffar redan innan vikingatiden formellt börjar. Den fantastiska djurornamentiken initierades här och visar att konst- och hantverkskunnandet var mycket högt utvecklat. Vårt allra viktigaste nationella arvegods är dock ändå Fornaldar- och Eddasagorna, bland vilka bl a Völundarkvida, Hervararsagan och Völsungasagan kan nämnas, liksom förstås ynglingakonungarnas ättartal; dels berättat om i 800-talets Ynglingatal, dels i den prosaiska Ynglingasagan, nedtecknad av Snorre Sturlasson.

Magnus Stenlund (f. 1962) har bedrivit sitt svenska historieprojekt sedan 2012. Det här är den tredje boken i en trilogi. De första två heter: 1. Blodet och jorden (2022), om stenåldern och vårt genetiska ursprung, och 2. Svärdet och Gudarna (2023), om den krigiska bronsåldern och asatrons ursprung och betydelse. Boken om Ynglingakonungarna (2023) handlar om den äldre järnåldern och är i två delar.

Järnet förändrade förutsättningarna såväl för krig och välstånd i grunden, vi hade råvaran på nära håll och den var billig, men att göra den till stål var ingen enkel process. De arkeologiska fynden är nu betydligt fler och lättare att tolka. De antika skriftkällorna och vår egen nordiska Edda gör det också möjligt att pussla ihop den järnålderstida berättelsen, men bara om de används förstås. De första femhundra åren av vår tideräkning har försummats av dagens historiska etablissemang; det finns en helt ny historia om Sverige att upptäcka inom denna boks pärmar.

Vapen i danska offermossar har vidimerat märkliga påståenden i skriftkällorna om en tidig svensk närvaro på kontinenten. Med DNA har också en dito i England bekräftats, liksom goternas, langobardernas och vandalernas svenska ursprung – helt enligt de gamla ’nationalromantikernas’ teser. Detta gäller även den s k danerteorin, ett länge hett debatterat samband mellan svear och daner, där de senare förutsätts ha utgått ur de förra. Detta är samtidigt en tid då grunden läggs för det svenska rike där svear och götar (åter) blev ett folk – en process som katalyseras från Mälardalen. De första stegen tas redan under yngre romersk järnålder, men under folkvandringstiden ser riksenandet ut att drabbas av ett bakslag – en trolig följd av kontakter med hunnerna. Samtidigt är detta den verkliga guldåldern i Sverige. Helt unika, men närmast okända prestigeföremål har hittats och de har, till slut, erkänts också vara inhemskt tillverkade. Ynglingakonungarnas regentlängd löper parallellt med dessa händelser, och vi har idag anledning att ta dessa ’sagokungar’ på stort allvar; de flesta av dem var utan tvekan historiska.

Vid mitten av 500-talet blir Sverige Nordens dominanter och nu enas landet återigen, denna gång betydligt fastare, vilket bl a går att avläsa i ortnamnspåren, särskilt kan nämnas tunaorter, karlabyar, rinkabyar och husabyar. Denna utveckling påbörjas samtidigt med den klimatchock som i källorna kallades Fimbulvintern. Den påföljande vendeltiden med de rika båtgravarna i Vendel och Valsgärde är en svensk glansperiod, som alltså inträffar redan innan vikingatiden formellt börjar. Den fantastiska djurornamentiken initierades här och visar att konst- och hantverkskunnandet var mycket högt utvecklat. Vårt allra viktigaste nationella arvegods är dock ändå Fornaldar- och Eddasagorna, bland vilka bl a Völundarkvida, Hervararsagan och Völsungasagan kan nämnas, liksom förstås ynglingakonungarnas ättartal; dels berättat om i 800-talets Ynglingatal, dels i den prosaiska Ynglingasagan, nedtecknad av Snorre Sturlasson.

Magnus Stenlund (f. 1962) har bedrivit sitt svenska historieprojekt sedan 2012. Det här är den tredje boken i en trilogi. De första två heter: 1. Blodet och jorden (2022), om stenåldern och vårt genetiska ursprung, och 2. Svärdet och Gudarna (2023), om den krigiska bronsåldern och asatrons ursprung och betydelse. Boken om Ynglingakonungarna (2023) handlar om den äldre järnåldern och är i två delar.